Inför VR

Jag är SÅ redo för Vätternrundan! Våren har varit grymt intensiv, på olika sätt – och innehållsrik. Jag har cyklat i Belgien och i Frankrike, bestigit Mont Ventoux (makalöst! fantastiskt! underbart!) och kört min första brevet på 20 mil hemma i Skåne.

Laddat för Vätternrundan har jag dock inte gjort, varken fysiskt eller mentalt. De senaste veckorna har jag knappt tränat (alls!) och mentalt har jag varit upptagen med annat. I veckan som varit övertog jag dotterns förkylning. Det halsonda är borta nu, men jag hostar fortfarande en del. 

Det är ändå häftigt att känna hur ens perspektiv kan ändras och anpassas. Älskar hur töjbar och kreativ hjärnan är ändå. Det finns alltid ett perspektiv som är det bästa, och när man hittar det måste man vara nöjd med det, även om det är ett annat än det man hade tänkt sig från början.

Några vänner på väg mot Mont Ventoux tidigare i vår.

Min första VR för två år sedan var fantastisk. Då visste jag inte alls vad jag hade att vänta mig. Hur jobbigt skulle det bli? Hur långt är egentligen 30 mil? Mitt mål var att hänga på sub10:orna ner till Jönköping och sedan klara mig bäst jag kunde. Jag körde i mål på strax över 9 timmar och var paff över bedriften i flera månader. Året därpå hade jag inte tränat riktigt lika mycket, men trodde sub10 kunde bli lagom. Det blev det. Det jag var stolt över den gången var att jag inte hoppade över en enda förning utan gick runt i kedjan hela vägen. Till skillnad från året innan hade jag också en hel del krafter klar när jag gick i mål.

I år då? Jag har inte riktigt "hunnit" att ladda. Kanske känner jag också att jag redan har årets stora bedrift, Mont Ventoux, bakom mig, vilket gett mig ett lite mer avslappnat förhållande till VR. Det är möjligt att jag orkar vara kvar i vårt sub10-gäng hela vägen, men i så fall krävs att jag drabbas av ett stort adrenalinpåslag och att allt funkar perfekt med energi-intag under färden. Det kan också bli så att jag släpper, och då kommer jag nog ta mig tid att gå in i depåer, tjöta med folk och ha det bra.

Däremot har de senaste dagarna följande känsla/perspektiv tacksamt infunnit sig: ”Åh vad jag längtar ut på vägen!” Nej, jag är inte i nån vidare fysisk form för VR, men jag är SÅ redo att köra! För det är ju alltid härligt att cykla. Sedan i går är jag på semester, de senaste veckornas intensiva race är mer eller mindre över, och det kommer att kännas underbart att ÄNTLIGEN få vara till vägs igen. Som en välbehövlig ventil för den senaste tidens ansamlade frustrationer av olika slag. Jag släpper ut det längs vägen och ser fram emot en skön urladdning.

Och visst har det hänt något med en som cyklist när man känner att man kan köra 30 mil bara som en skön långrunda. Att om man inte hetsar mot en visst tid, då är det ju bara att trampa – och njuta av vägen och friheten på sin älskade hoj.

Så, i morgon klockan 05.32 startar jag med startnummer 24144. Precis som de senaste två åren har jag som mål att:

-       inte klaga en enda gång på hela rundan

-       njuta av rundan och av att det är så härligt att cykla

-       oavsett tid känna mig mycket nöjd med mig själv när jag går i mål

Lycka till, alla ni andra som kör!

Mont Ventoux nästa

Nu har jag packat. Väskan är till nio tiondelar fylld med cykelkläder och annat cykelrelaterat krafs. Resten är typ schampo och trosor och pyjamas. I morgon bär det galet nog av till Marseilles och därifrån till Sault och Mont Ventoux, det mytomspunna berget - "Jätten i Provence". Cirka 2000 höjdmeter på dryga två mil om man klättrar på värsta stället tror jag bestämt. Varmt. Blåsigt. Först skog och sedan "månlandskap" innan man når toppen. Det kan bli en lång dag. Och det är just det som kommer att vara fokus för filmen jag ska vara med och spela in för Rapha. "The Longest Day" heter den, och kommer att ha premiär i juni, på årets längsta dag här på norra halvklotet. (Försöker låta cool och hålla mungiporna raka när jag säger det, men misslyckas oftast kapitalt!) :D

En bit av tisdagens hyggerunda...

Vi är sex cyklister som ska delta. Från början var det tänkt att det bara skulle vara tjejer som cyklade. Fyra stycken – hopplockade för att vara så olika som möjligt. Hur galet är det inte att jag blev en av dem?! Skånecyklisten goes bergsget, typ. Nu i sista stund hade två av killarna från vårt Rapha Ambassador-gäng erbjudit sig att haka på, så vi blir sex stycken – ett kanongäng tror jag!

Men. Jag är ju verkligen inte van vid backar! Och det här är ju inte direkt någon "backe"... utan... ett BERG! Kör man en vanlig runda på kanske sju mil här i krokarna där jag bor samlar man normalt ihop ca 350 höjdmeter. Det är inte att jag inte gillar backar, bara det att det knappt finns några här kring Malmö. I början av veckan tog jag därför bilen bort till Blentarp och körde ett kul pass fram och tillbaka och lite hit och dit kring Slimminge, Kläggeröd och Stenberget (tre kategori 4-backar). Målet var att samla ihop så många höjdmeter som möjligt på så få kilometer som möjligt. 1023 höjdmeter på 66 kilometer blev det, vilket jag var ganska nöjd med, även om det förstås inte kan jämföras med Berget.

Backträning "himmavid"

Men - "hur jobbigt kan det va?" tänker jag ena stunden. "Andra har ju gjort det, klart jag fixar det." Fast sen i nästa stund tänker jag: "Hjälp! Hur jobbigt kan det egentligen va? Hur jobbigt som helst!" Nåja, en meter i taget, så går det nog vägen. Eftersom det är en filminspelning får jag väl hoppas på många omtagningar om mjölksyran skulle bli för besvärlig. Det ska i alla fall bli ett av de roligaste äventyren på länge - något jag aldrig har gjort förut, varken spelat in film med Rapha eller klättrat uppför ett berg i Provence. I like firsts!

Kollade precis väderprognosen för Mont Ventoux-området. Det verkar vara 15-20 grader och växlande molnighet. Utom på tisdag när vi ska cykla. Då utlovas åskväder! Inspelningen är spikad till tisdag, "rain or shine", fast det sas inget om vad vi gör om det åskar. Har en känsla av att vi kör oavsett, så länge berget inte är avspärrat. Fler blogginlägg följer, såklart, so stay tuned.

Här finns en Rapha story om Mont Ventoux:
http://pages.rapha.cc/stories/mont-ventoux-1912m

Och här finns en kort YouTube-film:
https://www.youtube.com/watch?v=Pu6BrVuTZw0

Wish me luck!!

Hej Team Sky!

Jag har fått den stora förmånen att tillbringa ett par dagar med Team Sky i Belgien och fått en guidad rundtur på deras service course där – ett enormt ställe som innehåller nästan ALLA teamets cyklar (minst sju cyklar per person), utrustning, komponenter, kläder, energi, verkstad – allt! Väldigt fascinerande och grym logistik in i minsta detalj.

Vi (en handfull inbjudna journalister, Rapha-folk m.fl.) fick också förmånen att cykla en femmilsrunda tillsammans med några av Team Sky-cyklisterna idag. Vi blev väl omhändertagna på alla sätt och fick förtroendet att testa deras sprillans nya teamcyklar, som bara har körts av cyklisterna själva nu på vårklassikerna. Hur hamnade jag här? Svårt att sluta le från öra till öra under stor del av dagen i alla fall. Dessutom sol och 25 grader varmt. Har inte så mycket tid, så här kommer en enkel sammanställning av dagen i form av bilder:

Teambussen. Plats för 11 cyklister, dusch, litet kök, mekutrymme.
Innan vi gick på bussen var vi tvungna att använda disinfektionsmedel
på händerna - en rutin så fort man tog i något som någon av cyklisterna
kunde tänkas ta i vid ett senare tillfälle.

Sky-folket la upp vår cykeltur som vid ett riktigt lopp. Här genomgång
i bussen före avfärd...

...och här är taktikupplägget för dagen.

Vi rullar i väg. Först till service course en bit bort, sedan
cyklade vi de fem milen tillbaka till Kortrijke där vi bor.

Måååånga cyklar på the service course! Allt var grymt organiserat och märkt
med cyklisternas namn, från fullutrustade cyklar till minsta strumpa.

"Min" cykel görs i ordning.

Klar! Det fanns två stycken i storlek 48,5! :)

Jag lånade "min" hoj av Richie Porte.

Före avfärd.

Andningspaus efter en sträcka med kullersten – mycket skumpigare
än svensk kullersten!

My riding mate - Nathan Earle.

Pusta ut med lite Cola före lunch. Det var en varm tur!

Hojarna vilar lite i skuggan.

Med Ricky från Rapha - tack för inbjudan!

Vår och virus

Jag har dragits med en riktigt enveten virusinfektion sedan i julas som aldrig verkar vilja ge sig av, vilket har inneburit mycket sporadisk träning på senaste. Segt. Men nu börjar kylan vika och det är näääästan vår, så nu hoppas jag att viruset packar ihop, ger sig av och stänger dörren ordentligt bakom sig. 

Rapha winter hat – men det ÄR vår!

I går var det så mycket vår i luften här nere i Malmö att jag vågade mig ut på en liten tur i alla fall, den första på länge. Disciplinerade mig till att köra kort och långsamt! Och hela tiden med buffen för munnen, för att inte dra ner kall luft i lungorna. Jag kände fortfarande av infektionen och var glad att jag tog det försiktigt, men det verkar i alla fall inte som att jag gjorde något värre. Phu!

Cykelåret framöver rymmer flera roliga lopp och turer. Mitt mål för det här året är att cykla längre än jag har gjort tidigare, dvs längre än 30 mil på en dag. Jag tänkte försöka mig på att köra några brevet-turer (http://randonneurs.se), åtminstone de på 20, 30 och 40 mil. Det blir kul. Sedan blir det Vätternrundan, två Rapha Prestige-lopp – ett i Norge och ett i Italien – samt nio mil på Amstel Gold-banan med avslut uppför Cauberg i april. Allt detta under förutsättning att jag blir så pass frisk att jag kan börja träna ordentligt igen förstås, och just nu lämnar jag det öppet. Det som kanske känns allra roligast – Cauberg – ligger närmast i tiden och är mest i farosonen. Vi får se. Men hoppas.

Eddy och kortfingerhandskar – vårtecken!

Jag tänkte så här när jag trampade fram längs vårvägarna i går: Javisst, jag tycker om att köra fort och det är roligt att pressa sig för att nå nya mål. Jätteroligt. Men det är inte allt. Det jag mest av allt älskar med cyklingen, det är ju helt enkelt detta: att cykla. Att existera och vara och bara finnas till, på cykeln. Och det kan jag göra i 40 knyck i klubbklungan eller, som i går, då jag lät cykeln släntra fram lite lojt längs vägen medan jag intensivnjöt över att bara vara till vägs igen. Lugnt och långsamt, men jag njöt så mycket mer än om jag hade legat på soffan!

Velodrom och Rapha i München

Fyrtiofem graders lutning, inga bromsar och stundtals rätt trångt – första gången i velodrom var en grym adrenalinkick!

Jag var i München förra helgen för kickoff med tretton andra Rapha Ambassadors. En fantastiskt inspirerande helg – det här kommer att bli ett roligt cykelår! På lördagen skulle vi egentligen kört en långtur ute, men eftersom väderprognosen hotade med nederbörd, stark vind och många minusgrader ändrades planerna och vi åkte i stället till närliggande Augsburg för att tillbringa några timmar i velodromen där. Velodromen var halvt utomhus kan man säga, helt oisolerad i alla fall, så vi fick bylta på oss ordentligt i minusgraderna.

Innan vi började cykla var vi tvungna att gå upp längst upp för att få en
känsla av hur brant det egentligen var...

...och det var verkligen brant - 45 grader som mest och vi fick hålla hårt i räcket
för att inte trilla ner. Vilket sug!

Det fanns målade linjer på golvet och det var förstås viktigt att man höll sin linje, så att man inte blev påkörd eller körde på någon annan. Ville man stanna fick man kolla så att det var fritt bakåt, ge tecken att man var på väg neråt och sedan sakta in. Cyklarna var fixed gear, så "bromsa" kunde man bara göra genom att hålla emot lite lätt på pedalerna, men i alla fall jag behövde många meter på mig för att stanna helt och hållet. Premiär även på fixie för mig, så skarp inlärningskurva även där.

Man kan nästan se adrenalinet pysa ut ur ögonen...

Jag tyckte det skulle bli helkul att testa velodrom och var glad och förväntansfull hela vägen dit. Ända tills jag satte mig på cykeln faktiskt. Jag tycker nog att jag för det mesta är mer modig än mesig, men här tog det faktiskt ett tag innan jag vågade släppa loss. Alla sinnen var plötsligt på helspänn och det blev ett enormt adrenalinpåslag när jag började cykla, kände lutningen och centrifugalkraften och samtidigt insåg att jag inte hur som helst kunde sakta in eftersom jag då (1) skulle "trilla ner" i kurvorna, (2) kunde bli påkörd bakifrån och (3) inte hade några bromsar.

          Det läskigaste var när jag kom ifatt någon som körde långsammare än jag. Då var jag snabbt tvungen att avgöra om jag själv körde så pass långsamt att jag skulle hinna sakta ner och lägga mig bakom personen, eller om jag i stället måste välja att köra om. Omkörningarna skedde såklart "uppåt" i banan, så valde jag detta alternativ måste jag vara säker på att jag hade tillräckligt mycket fart för att klara en brantare lutning – och tillräckligt mycket kraft för att hålla kvar den positionen. Till skillnad från när man kör ute märktes det direkt när man missade att lägga kraft även i ett enstaka varvtag. Bra kadens- och rundtrampsträning antar jag.

Jodå, jag vågade mig upp till det vita området till slut,
men det tog ett tag.

Resten av helgen ägnades åt att lära känna varandra (vi kom från Sverige, Norge, Tyskland, Frankrike, Italien och Österrike), lära känna Rapha lite mer samt planera lopp och andra events under året. Jag kommer bland annat att köra två Rapha Prestige-lopp – ett i Norge och ett i Italien, på min födelsedag dessutom! :) Här kommer lite fler strödda bilder från helgen:

The H-Van parkerad utanför.

Några av ambassadörerna.

Kompenserar de rakade benen?

Pusta och spexa mellan varven.

Tyskland – inte bara schnitzel.

Svenska färger i Augsburg.

Spättan, Solo, Snö, Slimminge

Jag erkänner – som lingvist ser mitt beslutsfattande underlag ibland lite annorlunda ut än för många andra. Gav mig ut i morse, lördag, inga särskilda planer för dagen så jag visste att jag kunde vara ute ett tag. Tänkte mig cirka tio mil och trampade iväg utan en helt tydlig plan för dagens rutt. Temperaturen låg strax under nollan och smhi hade lovat/hotat med snö fram på eftermiddagen, så jag tänkte att det kanske vore klokast köra mot havet för att om möjligt undvika is på vägarna (en svartisvurpa från häromveckan i färskt minne nämligen). Men. Så började jag tänka på Slimminge (kategori 4-backe fem mil från Malmö). Och när jag plötsligt insåg att jag kunde få till fyra fina "S" i en tjusig allitteration på Strava-loggen, ja, då blev det mig helt enkelt övermäktigt. Det var starkare än jag – is eller ej, Slimminge fick det bli!

Häckeberga

Det blev en ensam tur. En enda annan cyklist såg jag under hela rundan. Jag letade mig fram genom bokskogen och vidare mot Häckeberga naturreservat. Det var vackert och lite kargt med vitt och brunt som de dominerande färgerna. Någonstans längs vägen började det också snöa ymnigt och ni vet ju hur det är – det blir magiskt i snön. Och tyst. Så tyst att jag plötsligt hörde fåglar som sjöng. Vinter och vår. Det var magiskt. De stundtals rätt stora, ulliga flingorna blev till väggar i ett alldeles eget ljusvitt rum omkring mig där jag cyklade stilla, ensam och tillfreds.

Vid ett par tillfällen körde jag förbi vägskyltar som pekade mig mot platser jag ändå skulle passera på vägen – Blentarp, Veberöd – men via grusvägar. Lite nellad (som di sägor här i Skåne) var jag allt att testa lilla cross-Spättan på gruset, men valde i slutänden att bli kvar på asfalten och i snön.

Kaffe, bulle och blodspillan

Det var skönt att köra crossen idag. I Kläggerödsbacken var det rejält med snömodd på vägen och fläckvis även på andra ställen. Och det är precis av den här anledningen jag älskar att ha en cross – känslan av att om jag vill så kan jag ge mig ut nästan när som helst. Det är en skön känsla, även när jag inte utnyttjar det. Att möjligheten att cykla alltid finns! Men visst känns det att hon är lite tyngre, Spättan, främst i backarna. Och det är nog inte främst de extra tre kilona, jämfört med min Merckx, utan de grova däcken och den tyngre "rullande massan" som gör skillnaden.
         Fast jag konstaterade i dag att både Slimminge och Kläggeröd är förvånansvärt enkla att cykla uppför – hemligheten är bara att hålla extremt låg fart. I dag slog jag nog ett all time low med luuugna, lååångsamma klättringar. Tyckte trots detta att jag var värd en kaffe och kardemummaknuta på Smaksak i Blentarp, så där stannade jag till en liten stund. Gjorde dramatisk entré genom att riva upp ett skärsår på ena fingret när jag drog av mig handsken. Hade precis öppnat munnen för att säga "en dubbel espresso, tack", men fick använda den inandade luften till att i stället säga "förlåt, jag har droppat lite blod här på golvet".

Biking in a Winter Wonderland

Det kändes bra i benen i dag. Lite tungt de sista två milen kanske, när vinden tilltog och dessutom låg mot mig. Men jag hamnade oplanerat i en mycket trevlig liten diskussion med mig själv där jag försökte komma fram till om jag först skulle ta en varm, skön dusch när jag kom hem eller om jag skulle börja med att äta gårdagens överblivna Fajita. A win-win situation where you just can't go wrong! :)

Tio mil ungefär ville jag cykla i dag. Och här är ytterligare en sån där lite knäpp grej som kan göra mig oproportionerligt nöjd (förutom detta med de fyra s:en då) – när jag närmade mig hemma konstaterade jag att jag hade planerat bra och att rundan nog skulle landa på cirka tio mil. Men det blev inte cirka, det blev exakt. För på pricken på metern där jag brukar stanna och slå av min Garmin slog mätaren om till 100 km! Vet inte varför, men denna lilla detalj blev som en hemlig blinkning och pricken över i:et på en mycket skön runda.

Spättan the Skogsrå

Snödäck

The Blustery Day

Nu känns det som att jag har rullat igång ordentligt igen, efter ett lite längre träningsuppehåll under hösten. (Och nej, jag varken är eller har varit gravid som någon trodde!) Det går ganska snabbt att komma igen när man väl sätter igång, men visst, det märks absolut att det saknas en del mil i benen. Men överlag känns det jättebra och grymt skönt att vara till vägs igen.

Sedan jag skrev sist har jag bland annat blivit med cross - riktigt trevligt! Jag ville ha en cykel som jag kunde tuffa fram på under många år framöver, som skulle klara en gnutta halka och annat skräp på vintervägarna, och som jag inte behövde vara så petigt rädd om. En Cannondale CADX med skivbromsar och Shimano 105 blev det. Just what I wanted, och jag är jättenöjd. Så här ser hon ut, Spättan:

Spättan.
 (Ber om ursäkt för pedalerna, hon har precis
klivit ut från butiken här)

Jag var inställd på att köra Raphas Festive 500 med crossen (500 km mellan jul och nyår), men med all snö som föll i Jönköping där vi var, så vågade jag helt enkelt inte. Inte utan dubbdäck. Såg på Strava att det var folk i Jönköping som körde ändå, med vilka cyklar vet jag inte, men med de snittfarter som hölls hade jag fått trampa hela dagarna om jag skulle fixat de 500 km, så jag valde familj och släktmys i stället. Däremot testade jag mtb för första gången. Lånade systersonens som var ett par nummer för stor och körde en pyttesväng i Hallby. Minus tio grader och massa snö. Kul! Även om rundan var kort hann jag ändå känna in det där som alla pratar om - det är inte snittfarter man jagar, utan äventyr och flow. Testar gärna igen.

Kallt och kul.

I dag var jag ute med klubben på en niomilarunda. Det var grymt blåsigt och jag kände av gårdagens Sufferfest-pass i förrådet (där stationära träningscykeln står inklämd bakom kattlådan) så fort det började rycka lite för mycket i leden. De andra körde racers och jag körde Spättan och trodde ett tag inte att jag skulle fixa det i blåsten, men jag fick vänligt nog tillstånd att krypa in i de minst blåsiga positionerna i ledet, och då gick det utan större problem (tack, klubbkompisar!). En liten hagelskur fick vi också i början, smattrade mysigt mot hjälmarna, annars var det strålande sol och sådär skånskt vackert. Fast blåsigt då. "Man får ju köra baklänges om man ska köra lågintensivt i den här blåsten", som någon sa. 

Klubben Cyklisten, före start.

Det var en blåsig dag...

Det var isfläckar på sina ställen och jag var glad att jag inte hade 23-millimitersdäcken på. I en kurva körde vi förbi en bil med hästsläp (utan hästar) som halkat i diket, så då tog vi det lite lugnt ett tag.

Något som jag slapp ändå, trots blåst och kyla, var att frysa. För två år sedan köpte jag nämligen ett par rejäla vintercykelskor på en konkursutförsäljning. De har bara mtb-fäste och jag har inte brytt mig om att köpa pedaler till, så de har bara blivit liggande. Men nu för ett par veckor sedan såg jag till att fixa pedaler och spd-klossar och skillnaden är såååå njutbar. Fantastiskt att vara varm om fötterna - tänk att det går! Jag har nog bara förutsatt att man fryser om fötterna om vintern, men med ullstrumpor, vinterskor och neoprenskydd är jag varm som en bebis. Bliss!

Vinterkompisar.

En annan vinterkompis, som kom som en present på posten för ett tag sedan, invigdes i dag. Helt ok. Man luktar som färskt tallris i rumpan och det är ju trevligt. Och fyra timmar håller den för, minst.