The Blustery Day

Nu känns det som att jag har rullat igång ordentligt igen, efter ett lite längre träningsuppehåll under hösten. (Och nej, jag varken är eller har varit gravid som någon trodde!) Det går ganska snabbt att komma igen när man väl sätter igång, men visst, det märks absolut att det saknas en del mil i benen. Men överlag känns det jättebra och grymt skönt att vara till vägs igen.

Sedan jag skrev sist har jag bland annat blivit med cross - riktigt trevligt! Jag ville ha en cykel som jag kunde tuffa fram på under många år framöver, som skulle klara en gnutta halka och annat skräp på vintervägarna, och som jag inte behövde vara så petigt rädd om. En Cannondale CADX med skivbromsar och Shimano 105 blev det. Just what I wanted, och jag är jättenöjd. Så här ser hon ut, Spättan:

Spättan.
 (Ber om ursäkt för pedalerna, hon har precis
klivit ut från butiken här)

Jag var inställd på att köra Raphas Festive 500 med crossen (500 km mellan jul och nyår), men med all snö som föll i Jönköping där vi var, så vågade jag helt enkelt inte. Inte utan dubbdäck. Såg på Strava att det var folk i Jönköping som körde ändå, med vilka cyklar vet jag inte, men med de snittfarter som hölls hade jag fått trampa hela dagarna om jag skulle fixat de 500 km, så jag valde familj och släktmys i stället. Däremot testade jag mtb för första gången. Lånade systersonens som var ett par nummer för stor och körde en pyttesväng i Hallby. Minus tio grader och massa snö. Kul! Även om rundan var kort hann jag ändå känna in det där som alla pratar om - det är inte snittfarter man jagar, utan äventyr och flow. Testar gärna igen.

Kallt och kul.

I dag var jag ute med klubben på en niomilarunda. Det var grymt blåsigt och jag kände av gårdagens Sufferfest-pass i förrådet (där stationära träningscykeln står inklämd bakom kattlådan) så fort det började rycka lite för mycket i leden. De andra körde racers och jag körde Spättan och trodde ett tag inte att jag skulle fixa det i blåsten, men jag fick vänligt nog tillstånd att krypa in i de minst blåsiga positionerna i ledet, och då gick det utan större problem (tack, klubbkompisar!). En liten hagelskur fick vi också i början, smattrade mysigt mot hjälmarna, annars var det strålande sol och sådär skånskt vackert. Fast blåsigt då. "Man får ju köra baklänges om man ska köra lågintensivt i den här blåsten", som någon sa. 

Klubben Cyklisten, före start.

Det var en blåsig dag...

Det var isfläckar på sina ställen och jag var glad att jag inte hade 23-millimitersdäcken på. I en kurva körde vi förbi en bil med hästsläp (utan hästar) som halkat i diket, så då tog vi det lite lugnt ett tag.

Något som jag slapp ändå, trots blåst och kyla, var att frysa. För två år sedan köpte jag nämligen ett par rejäla vintercykelskor på en konkursutförsäljning. De har bara mtb-fäste och jag har inte brytt mig om att köpa pedaler till, så de har bara blivit liggande. Men nu för ett par veckor sedan såg jag till att fixa pedaler och spd-klossar och skillnaden är såååå njutbar. Fantastiskt att vara varm om fötterna - tänk att det går! Jag har nog bara förutsatt att man fryser om fötterna om vintern, men med ullstrumpor, vinterskor och neoprenskydd är jag varm som en bebis. Bliss!

Vinterkompisar.

En annan vinterkompis, som kom som en present på posten för ett tag sedan, invigdes i dag. Helt ok. Man luktar som färskt tallris i rumpan och det är ju trevligt. Och fyra timmar håller den för, minst.