Spättan, Solo, Snö, Slimminge

Jag erkänner – som lingvist ser mitt beslutsfattande underlag ibland lite annorlunda ut än för många andra. Gav mig ut i morse, lördag, inga särskilda planer för dagen så jag visste att jag kunde vara ute ett tag. Tänkte mig cirka tio mil och trampade iväg utan en helt tydlig plan för dagens rutt. Temperaturen låg strax under nollan och smhi hade lovat/hotat med snö fram på eftermiddagen, så jag tänkte att det kanske vore klokast köra mot havet för att om möjligt undvika is på vägarna (en svartisvurpa från häromveckan i färskt minne nämligen). Men. Så började jag tänka på Slimminge (kategori 4-backe fem mil från Malmö). Och när jag plötsligt insåg att jag kunde få till fyra fina "S" i en tjusig allitteration på Strava-loggen, ja, då blev det mig helt enkelt övermäktigt. Det var starkare än jag – is eller ej, Slimminge fick det bli!

Häckeberga

Det blev en ensam tur. En enda annan cyklist såg jag under hela rundan. Jag letade mig fram genom bokskogen och vidare mot Häckeberga naturreservat. Det var vackert och lite kargt med vitt och brunt som de dominerande färgerna. Någonstans längs vägen började det också snöa ymnigt och ni vet ju hur det är – det blir magiskt i snön. Och tyst. Så tyst att jag plötsligt hörde fåglar som sjöng. Vinter och vår. Det var magiskt. De stundtals rätt stora, ulliga flingorna blev till väggar i ett alldeles eget ljusvitt rum omkring mig där jag cyklade stilla, ensam och tillfreds.

Vid ett par tillfällen körde jag förbi vägskyltar som pekade mig mot platser jag ändå skulle passera på vägen – Blentarp, Veberöd – men via grusvägar. Lite nellad (som di sägor här i Skåne) var jag allt att testa lilla cross-Spättan på gruset, men valde i slutänden att bli kvar på asfalten och i snön.

Kaffe, bulle och blodspillan

Det var skönt att köra crossen idag. I Kläggerödsbacken var det rejält med snömodd på vägen och fläckvis även på andra ställen. Och det är precis av den här anledningen jag älskar att ha en cross – känslan av att om jag vill så kan jag ge mig ut nästan när som helst. Det är en skön känsla, även när jag inte utnyttjar det. Att möjligheten att cykla alltid finns! Men visst känns det att hon är lite tyngre, Spättan, främst i backarna. Och det är nog inte främst de extra tre kilona, jämfört med min Merckx, utan de grova däcken och den tyngre "rullande massan" som gör skillnaden.
         Fast jag konstaterade i dag att både Slimminge och Kläggeröd är förvånansvärt enkla att cykla uppför – hemligheten är bara att hålla extremt låg fart. I dag slog jag nog ett all time low med luuugna, lååångsamma klättringar. Tyckte trots detta att jag var värd en kaffe och kardemummaknuta på Smaksak i Blentarp, så där stannade jag till en liten stund. Gjorde dramatisk entré genom att riva upp ett skärsår på ena fingret när jag drog av mig handsken. Hade precis öppnat munnen för att säga "en dubbel espresso, tack", men fick använda den inandade luften till att i stället säga "förlåt, jag har droppat lite blod här på golvet".

Biking in a Winter Wonderland

Det kändes bra i benen i dag. Lite tungt de sista två milen kanske, när vinden tilltog och dessutom låg mot mig. Men jag hamnade oplanerat i en mycket trevlig liten diskussion med mig själv där jag försökte komma fram till om jag först skulle ta en varm, skön dusch när jag kom hem eller om jag skulle börja med att äta gårdagens överblivna Fajita. A win-win situation where you just can't go wrong! :)

Tio mil ungefär ville jag cykla i dag. Och här är ytterligare en sån där lite knäpp grej som kan göra mig oproportionerligt nöjd (förutom detta med de fyra s:en då) – när jag närmade mig hemma konstaterade jag att jag hade planerat bra och att rundan nog skulle landa på cirka tio mil. Men det blev inte cirka, det blev exakt. För på pricken på metern där jag brukar stanna och slå av min Garmin slog mätaren om till 100 km! Vet inte varför, men denna lilla detalj blev som en hemlig blinkning och pricken över i:et på en mycket skön runda.

Spättan the Skogsrå

Snödäck