The Longest Day

The Longest Day. It might be long & happy or long & heavy, but for one reason or another, some days leave a deeper mark in our experience. At times so much that a single day can fill the emotional space of a week or more in our memory log. And yet, every day has the same number of hours, minutes, seconds. Every living person is allotted an equal amount of time, day by day. So what would make a day – a long day?

The day before, getting ready.
Photo: Beth Bryn Hodges

A few months ago I experienced a really long day. It was exciting and hard and contained some of the most adrenalin-packed moments I've had on a bike. And yes, it was a long day measured in hours awake and hours spent on a bike, but what really made it stand out was probably the vast span of different emotions crammed into a relatively short time. From the lowest lows to the highest highs.

At 5.30 in the morning we rolled out from our little hotel in Sault, Provence, with the aim of climbing the Mont Ventoux and one of the toughest stages of the Tour de France. We were a group of six riders from five different countries. Different personalities, different languages, different strengths, different riding styles and different singing abilites (yes, because when the going got tough – we sang!). Mentally I knew I was up for it. Physically, though, I wasn't entirely sure I actually had the strength to pull it through, no matter how strong I felt in my mind. Coming from a flat area in southern Sweden I'm not very used to climbing hills, let alone mountains, so with little to no previous experience I couldn't know exactly what those legs were made of. I knew I could go long, but could I go high? I would simply have to find out.

The number of elevation metres crammed into each kilometer was somewhat ridiculous and for the first time I had a sense of panic on the bike – surely the road must flatten out a bit after the next bend? But for many kilometres the average grade stayed persistently around 10 % and our only option was to keep pedalling lest we fall off our bikes. I remember celebrating when every now and then I hit the 10 km/h mark, thinking I was going pretty fast. 

There were also moments when we lost ourselves completely in the beauty and drama of our surroundings where every atom was spectacular in its own right. We passed fragrant lavender fields and vineyards with trees in perfect order. Before we hit the Mont Ventoux proper we went through a lush gorge, the narrow road winding its way along drastic drops and steep mountain walls, sometimes disappearing into a short, dark tunnel through the rock. We met a fox and we stopped at a sleepy cafe for coffee and some boule playing. Every impression intensified by the task ahead – defeating the mountain.

Hello baby, we're coming!

Just over halfway to the top a lack of salt and magnesium, combined with cold, wet clothes after a short shower briefly sent me into an emotional and physical dip. Thankfully we stopped at a little restaurant some five kilometres from the summit and I was able to warm myself by the fire, change some clothes and get a bit of salt into my system. When we set off again we left behind the thick forest that had covered the mountain so far and ventured into the barren, moon-like landscape that stayed with us all the way to the top. From a distance we saw the weather station at the summit – the landmark I had seen on so many videos and pictures before we went. With every serpentine bend it played peek-a-boo with us, gleefully luring us on.

Suddenly everything in me reacted and adrenalin was rushing through my body like I’ve never experienced before. The change from just minutes before was drastic. I felt completely euphoric and in a second I knew I was SO going to finish this ride, strong and happy and on top of the world. The last kilometres before the summit were some of the steepest ones, and in a way the hardest, but there and then I didn’t want to change anything. I was full of adrenalin, content and happy, extremely tired, with aching legs and with my riding mates singing all around me. It was magic and I wanted to stay in the moment for the longest time. For the longest day.

See the film from our venture here: https://vimeo.com/136841577
Read more blogs about The Longest Day at Rapha: http://pages.rapha.cc/stories/the-longest-day

                      

More photos below:

                   

The day before the day.
Photo: Julien Verlay

              

An early puncture - the one and only.

Stopping for coffee in a little village.

Made some friends.

When in France... boule.

Salt and some warmth and I was feeling better. The poor dog got nothing, except a few pats.
Photo: Beth Hodge Bryn

What else do you need than a hot fire, a few friends and the anticipation of reaching the summit?

Going as a team.
Photo: Ricky Buckenlei

Almost there. No way I could not smile at this point!

At.The.Top.

The singing team, the best.

Mont Ventoux nästa

Nu har jag packat. Väskan är till nio tiondelar fylld med cykelkläder och annat cykelrelaterat krafs. Resten är typ schampo och trosor och pyjamas. I morgon bär det galet nog av till Marseilles och därifrån till Sault och Mont Ventoux, det mytomspunna berget - "Jätten i Provence". Cirka 2000 höjdmeter på dryga två mil om man klättrar på värsta stället tror jag bestämt. Varmt. Blåsigt. Först skog och sedan "månlandskap" innan man når toppen. Det kan bli en lång dag. Och det är just det som kommer att vara fokus för filmen jag ska vara med och spela in för Rapha. "The Longest Day" heter den, och kommer att ha premiär i juni, på årets längsta dag här på norra halvklotet. (Försöker låta cool och hålla mungiporna raka när jag säger det, men misslyckas oftast kapitalt!) :D

En bit av tisdagens hyggerunda...

Vi är sex cyklister som ska delta. Från början var det tänkt att det bara skulle vara tjejer som cyklade. Fyra stycken – hopplockade för att vara så olika som möjligt. Hur galet är det inte att jag blev en av dem?! Skånecyklisten goes bergsget, typ. Nu i sista stund hade två av killarna från vårt Rapha Ambassador-gäng erbjudit sig att haka på, så vi blir sex stycken – ett kanongäng tror jag!

Men. Jag är ju verkligen inte van vid backar! Och det här är ju inte direkt någon "backe"... utan... ett BERG! Kör man en vanlig runda på kanske sju mil här i krokarna där jag bor samlar man normalt ihop ca 350 höjdmeter. Det är inte att jag inte gillar backar, bara det att det knappt finns några här kring Malmö. I början av veckan tog jag därför bilen bort till Blentarp och körde ett kul pass fram och tillbaka och lite hit och dit kring Slimminge, Kläggeröd och Stenberget (tre kategori 4-backar). Målet var att samla ihop så många höjdmeter som möjligt på så få kilometer som möjligt. 1023 höjdmeter på 66 kilometer blev det, vilket jag var ganska nöjd med, även om det förstås inte kan jämföras med Berget.

Backträning "himmavid"

Men - "hur jobbigt kan det va?" tänker jag ena stunden. "Andra har ju gjort det, klart jag fixar det." Fast sen i nästa stund tänker jag: "Hjälp! Hur jobbigt kan det egentligen va? Hur jobbigt som helst!" Nåja, en meter i taget, så går det nog vägen. Eftersom det är en filminspelning får jag väl hoppas på många omtagningar om mjölksyran skulle bli för besvärlig. Det ska i alla fall bli ett av de roligaste äventyren på länge - något jag aldrig har gjort förut, varken spelat in film med Rapha eller klättrat uppför ett berg i Provence. I like firsts!

Kollade precis väderprognosen för Mont Ventoux-området. Det verkar vara 15-20 grader och växlande molnighet. Utom på tisdag när vi ska cykla. Då utlovas åskväder! Inspelningen är spikad till tisdag, "rain or shine", fast det sas inget om vad vi gör om det åskar. Har en känsla av att vi kör oavsett, så länge berget inte är avspärrat. Fler blogginlägg följer, såklart, so stay tuned.

Här finns en Rapha story om Mont Ventoux:
http://pages.rapha.cc/stories/mont-ventoux-1912m

Och här finns en kort YouTube-film:
https://www.youtube.com/watch?v=Pu6BrVuTZw0

Wish me luck!!