Rapha Women's 100 Malmö

Någon ringde i sista sekund och ville med.
Vi väntade vid Jägersro, och så blev vi
plötsligt sex!

I söndags var det dags för Rapha Women's 100 där över 8000 tjejer världen över gick ihop i olika konstellationer för att cykla 10 mil tillsammans. Turer ordnades på flera olika platser i Sverige och det var en häftig känsla att veta att det just den här dagen var en massa andra tjejgäng ute på vägarna. Jag cyklar gärna i mixade grupper, eller - som det oftast blir i realiteten - som ensam tjej bland grabbarna, men det ÄR verkligen en FANTASTISK känsla att köra bara tjejer ibland också. Särskilt om det inte bara blir en ren solskensrunda, utan även ligger en viss bedrift i det hela. Och så får jag nog säga att det kändes med vår lilla tur som utgick från Malmö. Ja, för numerärt blev det en "liten" tur. Från början hade drygt 30 personer anmält sitt intresse. Förra året var vi 17 stycken, så jag räknade nog med över 20 i alla fall. Men med hällregn och åska natten innan och med stark vind på morgonen blev det, förståeligt nog, ett kraftigt kvinnofall. Sex stycken blev vi, varav en var tvungen att avvika efter ca tre mil för att hinna med en inplanerad middag.

Och jag kan förstå att folk tvekade att haka på. Det verkade som om de flesta av Skånes cyklister hade valt att stanna inne den här dagen. Under våra tio mil mötte vi bara ett annat gäng från CK Ringen samt två andra cyklister - annars helt tomt, vilket förstås är enormt ovanligt en söndag i juli.

Blåsigt och glatt!

Men vi som dök upp rullade ändå glada i hågen ut från Malmö och möttes nästan genast av rätt så galet hård mot- och kantvind, runt 20 sekundmeter i byarna. Glatt nog var turen lagd längs slingrande vägar, så vindriktningen ändrades konstant. Jag märkte att jag började tänka att "nu svänger vi medvinds" eller "nu svänger vi motvinds".

Fika i Vismarlöv med lite Instagrammande och Facebookande, allmänt pladder och upptäckt av gemensamma vänner. Jag älskar hur lätt det är att umgås utifrån två hjul och ett bockstyre. De tio milen gick som en dans - god stämning, ingen blåste i diket och alla bidrog med pepp och gott humör! Love it!! Tack alla ni som körde!!

Väl hemma blev det spaghetti, cykeltur med barnen till Ica och sedan slutet på Tour de France på teve. Så inspirerande att se – men efter en höjdardag på cykeln med andra starka tjejer blev jag extra glad över sonens spontana replik vid prisutdelningen: "Alltså, vore det inte bättre om det var deras fruar som stod där och pussade dem i stället för de där typerna? Jag slår vad om att cyklisterna hellre hade velat att det var fruarna. Inget ont om de där typerna förstås, men ja... du fattar!" Javisst, jag fattar.

Wind jackets were the name of the game

Efter VR

Två veckor sedan Vätternrundan, men det känns redan ganska länge sedan. Jag är jättenöjd med min runda men vet inte riktigt vad jag ska rapportera kring den. Förmodligen för att jag inte var supertaggad innan och för att inga spektakulära saker inträffade längs vägen. Men. Ungefär så här var det:

Kvällsstartarna rullar iväg. Härlig känsla att få se både
solnedgång och soluppgång från cykeln.!

Jag hade hoppats på att i bästa fall komma in runt tio timmar samt att ha en kul, skön runda. Jag var förkyld och allmänt inte i någon toppform. But off we went, klockan 05.30 på lördagsmorgonen. Solen sken och även om vinden var något hårdare än utlovat var den ändå inte särskilt besvärlig. I början hamnade jag och mina klubbkompisar från Klubben Cyklisten i en jätteklunga på kanske 40-50 personer. Vi körde på i god takt, men det var inga problem att ligga och cruisa någonstans där i mitten. I Ödeshög - kissepaus. Och då märktes det förstås att det var killarna som styrde tåget, för vilka tjejer hade valt att stanna vid ett långt dike där i princip varenda meter var full av brännässlor? Jag mindes förra årets brännässlekyssar i rumpan och irrade runt efter ett vettigt ställe att sätta mig på. Hittade till slut en liten sektion med blåklint där jag dök ner och lättade på trycket.

Efter Ödeshög blev vi mer uppsplittrade och jag och de andra sub10:orna från klubben stretade på i slättvinden. Jag kände mig trött. Alltså sömning typ, och lyckades inte tagga till eller hjälpa till och dra. Förmodligen körde jag lite mer än nödvändigt slut på mig då det stundtals blev rätt ryckigt i leden. Jag mådde illa, kunde inte äta och dricka ordentligt och insåg att det inte skulle funka hela vägen. Riktigt pissigt kändes det faktiskt, rent fysiskt. Men eftersom vi startade nästan sist bland de vanliga klungorna, innan snabbklungorna som ju startar senare på förmiddagen, fanns det inte så många andra grupper att haka på, så jag försökte hålla ut så länge det gick. "Till Gränna", tänkte jag först. Sedan: "Till Jönköping." Och så slutligen: "Till Fagerhult." I Fagerhult gick vi in i depån och jag meddelade de andra att jag skulle ta ett längre stopp (15 minuter blev det) och att de skulle köra utan mig.

Men sedan - o lycka! När jag skulle iväg såg jag ett gäng på kanske 20 personer från Fredrikshof som precis skulle iväg. Jag visste att de brukar köra disciplinerat och bra, så när jag hörde att de var på väg att ge sig av skyndade jag mig upp på vägen och la mig i svansen. Det visade sig vara ett sub9.30-gäng som hade startat en kvart senare än jag. De körde alltså rätt så snabbt, ändå gick det hur bra som helst att ligga där bak och mala. Javisst, jag hade rätt ont i knän och rumpa ett tag. Det gick rykten om en snabb kissepaus, men den röstades tydligen ner, så jag stannade inte någon mer gång på hela rundan. Hade jag fått för stockholmarna hade jag absolut klarat att gå runt i belgisk kedja, men det var grindvakt som gällde och jag fick snällt ligga där bak och vara trevlig. Det är fascinerande hur det funkar, detta med vad man orkar och inte orkar. Jag hade aldrig fixat att vara med och dra i vårt lilla gäng fram till Fagerhult, men i en stor klunga med jämn körning hade jag klarat belgisk i hög fart, dock inte att ligga kvar några längre stunder där framme. Fredrikshof:arna rullade i mål på 9.15 vilket innebar att jag gick in på 9.30. Jag var nöjd med min tid, min körning efter omständigheterna och att jag inte var helt slutkörd när jag kom fram till Motala. Men jag blev väldigt GLAD och STOLT när vi rullade ner mot vattnet och målgången, det måste medges. Det ÄR härligt att klara något stort, att slutföra något.

Nästa stora att klara och slutföra är fortfarande under planering. Men om allt klaffar och det inte blir totalgrisigt väder blir det långfärd tillsammans med en vän från Stockholm till Örnsköldsvik senare i sommar, men det får vi ta i ett senare inlägg.

Och så lite häng med bästa gänget i parken efteråt.

Inför VR

Jag är SÅ redo för Vätternrundan! Våren har varit grymt intensiv, på olika sätt – och innehållsrik. Jag har cyklat i Belgien och i Frankrike, bestigit Mont Ventoux (makalöst! fantastiskt! underbart!) och kört min första brevet på 20 mil hemma i Skåne.

Laddat för Vätternrundan har jag dock inte gjort, varken fysiskt eller mentalt. De senaste veckorna har jag knappt tränat (alls!) och mentalt har jag varit upptagen med annat. I veckan som varit övertog jag dotterns förkylning. Det halsonda är borta nu, men jag hostar fortfarande en del. 

Det är ändå häftigt att känna hur ens perspektiv kan ändras och anpassas. Älskar hur töjbar och kreativ hjärnan är ändå. Det finns alltid ett perspektiv som är det bästa, och när man hittar det måste man vara nöjd med det, även om det är ett annat än det man hade tänkt sig från början.

Några vänner på väg mot Mont Ventoux tidigare i vår.

Min första VR för två år sedan var fantastisk. Då visste jag inte alls vad jag hade att vänta mig. Hur jobbigt skulle det bli? Hur långt är egentligen 30 mil? Mitt mål var att hänga på sub10:orna ner till Jönköping och sedan klara mig bäst jag kunde. Jag körde i mål på strax över 9 timmar och var paff över bedriften i flera månader. Året därpå hade jag inte tränat riktigt lika mycket, men trodde sub10 kunde bli lagom. Det blev det. Det jag var stolt över den gången var att jag inte hoppade över en enda förning utan gick runt i kedjan hela vägen. Till skillnad från året innan hade jag också en hel del krafter klar när jag gick i mål.

I år då? Jag har inte riktigt "hunnit" att ladda. Kanske känner jag också att jag redan har årets stora bedrift, Mont Ventoux, bakom mig, vilket gett mig ett lite mer avslappnat förhållande till VR. Det är möjligt att jag orkar vara kvar i vårt sub10-gäng hela vägen, men i så fall krävs att jag drabbas av ett stort adrenalinpåslag och att allt funkar perfekt med energi-intag under färden. Det kan också bli så att jag släpper, och då kommer jag nog ta mig tid att gå in i depåer, tjöta med folk och ha det bra.

Däremot har de senaste dagarna följande känsla/perspektiv tacksamt infunnit sig: ”Åh vad jag längtar ut på vägen!” Nej, jag är inte i nån vidare fysisk form för VR, men jag är SÅ redo att köra! För det är ju alltid härligt att cykla. Sedan i går är jag på semester, de senaste veckornas intensiva race är mer eller mindre över, och det kommer att kännas underbart att ÄNTLIGEN få vara till vägs igen. Som en välbehövlig ventil för den senaste tidens ansamlade frustrationer av olika slag. Jag släpper ut det längs vägen och ser fram emot en skön urladdning.

Och visst har det hänt något med en som cyklist när man känner att man kan köra 30 mil bara som en skön långrunda. Att om man inte hetsar mot en visst tid, då är det ju bara att trampa – och njuta av vägen och friheten på sin älskade hoj.

Så, i morgon klockan 05.32 startar jag med startnummer 24144. Precis som de senaste två åren har jag som mål att:

-       inte klaga en enda gång på hela rundan

-       njuta av rundan och av att det är så härligt att cykla

-       oavsett tid känna mig mycket nöjd med mig själv när jag går i mål

Lycka till, alla ni andra som kör!

Mont Ventoux nästa

Nu har jag packat. Väskan är till nio tiondelar fylld med cykelkläder och annat cykelrelaterat krafs. Resten är typ schampo och trosor och pyjamas. I morgon bär det galet nog av till Marseilles och därifrån till Sault och Mont Ventoux, det mytomspunna berget - "Jätten i Provence". Cirka 2000 höjdmeter på dryga två mil om man klättrar på värsta stället tror jag bestämt. Varmt. Blåsigt. Först skog och sedan "månlandskap" innan man når toppen. Det kan bli en lång dag. Och det är just det som kommer att vara fokus för filmen jag ska vara med och spela in för Rapha. "The Longest Day" heter den, och kommer att ha premiär i juni, på årets längsta dag här på norra halvklotet. (Försöker låta cool och hålla mungiporna raka när jag säger det, men misslyckas oftast kapitalt!) :D

En bit av tisdagens hyggerunda...

Vi är sex cyklister som ska delta. Från början var det tänkt att det bara skulle vara tjejer som cyklade. Fyra stycken – hopplockade för att vara så olika som möjligt. Hur galet är det inte att jag blev en av dem?! Skånecyklisten goes bergsget, typ. Nu i sista stund hade två av killarna från vårt Rapha Ambassador-gäng erbjudit sig att haka på, så vi blir sex stycken – ett kanongäng tror jag!

Men. Jag är ju verkligen inte van vid backar! Och det här är ju inte direkt någon "backe"... utan... ett BERG! Kör man en vanlig runda på kanske sju mil här i krokarna där jag bor samlar man normalt ihop ca 350 höjdmeter. Det är inte att jag inte gillar backar, bara det att det knappt finns några här kring Malmö. I början av veckan tog jag därför bilen bort till Blentarp och körde ett kul pass fram och tillbaka och lite hit och dit kring Slimminge, Kläggeröd och Stenberget (tre kategori 4-backar). Målet var att samla ihop så många höjdmeter som möjligt på så få kilometer som möjligt. 1023 höjdmeter på 66 kilometer blev det, vilket jag var ganska nöjd med, även om det förstås inte kan jämföras med Berget.

Backträning "himmavid"

Men - "hur jobbigt kan det va?" tänker jag ena stunden. "Andra har ju gjort det, klart jag fixar det." Fast sen i nästa stund tänker jag: "Hjälp! Hur jobbigt kan det egentligen va? Hur jobbigt som helst!" Nåja, en meter i taget, så går det nog vägen. Eftersom det är en filminspelning får jag väl hoppas på många omtagningar om mjölksyran skulle bli för besvärlig. Det ska i alla fall bli ett av de roligaste äventyren på länge - något jag aldrig har gjort förut, varken spelat in film med Rapha eller klättrat uppför ett berg i Provence. I like firsts!

Kollade precis väderprognosen för Mont Ventoux-området. Det verkar vara 15-20 grader och växlande molnighet. Utom på tisdag när vi ska cykla. Då utlovas åskväder! Inspelningen är spikad till tisdag, "rain or shine", fast det sas inget om vad vi gör om det åskar. Har en känsla av att vi kör oavsett, så länge berget inte är avspärrat. Fler blogginlägg följer, såklart, so stay tuned.

Här finns en Rapha story om Mont Ventoux:
http://pages.rapha.cc/stories/mont-ventoux-1912m

Och här finns en kort YouTube-film:
https://www.youtube.com/watch?v=Pu6BrVuTZw0

Wish me luck!!

Hej Team Sky!

Jag har fått den stora förmånen att tillbringa ett par dagar med Team Sky i Belgien och fått en guidad rundtur på deras service course där – ett enormt ställe som innehåller nästan ALLA teamets cyklar (minst sju cyklar per person), utrustning, komponenter, kläder, energi, verkstad – allt! Väldigt fascinerande och grym logistik in i minsta detalj.

Vi (en handfull inbjudna journalister, Rapha-folk m.fl.) fick också förmånen att cykla en femmilsrunda tillsammans med några av Team Sky-cyklisterna idag. Vi blev väl omhändertagna på alla sätt och fick förtroendet att testa deras sprillans nya teamcyklar, som bara har körts av cyklisterna själva nu på vårklassikerna. Hur hamnade jag här? Svårt att sluta le från öra till öra under stor del av dagen i alla fall. Dessutom sol och 25 grader varmt. Har inte så mycket tid, så här kommer en enkel sammanställning av dagen i form av bilder:

Teambussen. Plats för 11 cyklister, dusch, litet kök, mekutrymme.
Innan vi gick på bussen var vi tvungna att använda disinfektionsmedel
på händerna - en rutin så fort man tog i något som någon av cyklisterna
kunde tänkas ta i vid ett senare tillfälle.

Sky-folket la upp vår cykeltur som vid ett riktigt lopp. Här genomgång
i bussen före avfärd...

...och här är taktikupplägget för dagen.

Vi rullar i väg. Först till service course en bit bort, sedan
cyklade vi de fem milen tillbaka till Kortrijke där vi bor.

Måååånga cyklar på the service course! Allt var grymt organiserat och märkt
med cyklisternas namn, från fullutrustade cyklar till minsta strumpa.

"Min" cykel görs i ordning.

Klar! Det fanns två stycken i storlek 48,5! :)

Jag lånade "min" hoj av Richie Porte.

Före avfärd.

Andningspaus efter en sträcka med kullersten – mycket skumpigare
än svensk kullersten!

My riding mate - Nathan Earle.

Pusta ut med lite Cola före lunch. Det var en varm tur!

Hojarna vilar lite i skuggan.

Med Ricky från Rapha - tack för inbjudan!

Vår och virus

Jag har dragits med en riktigt enveten virusinfektion sedan i julas som aldrig verkar vilja ge sig av, vilket har inneburit mycket sporadisk träning på senaste. Segt. Men nu börjar kylan vika och det är näääästan vår, så nu hoppas jag att viruset packar ihop, ger sig av och stänger dörren ordentligt bakom sig. 

Rapha winter hat – men det ÄR vår!

I går var det så mycket vår i luften här nere i Malmö att jag vågade mig ut på en liten tur i alla fall, den första på länge. Disciplinerade mig till att köra kort och långsamt! Och hela tiden med buffen för munnen, för att inte dra ner kall luft i lungorna. Jag kände fortfarande av infektionen och var glad att jag tog det försiktigt, men det verkar i alla fall inte som att jag gjorde något värre. Phu!

Cykelåret framöver rymmer flera roliga lopp och turer. Mitt mål för det här året är att cykla längre än jag har gjort tidigare, dvs längre än 30 mil på en dag. Jag tänkte försöka mig på att köra några brevet-turer (http://randonneurs.se), åtminstone de på 20, 30 och 40 mil. Det blir kul. Sedan blir det Vätternrundan, två Rapha Prestige-lopp – ett i Norge och ett i Italien – samt nio mil på Amstel Gold-banan med avslut uppför Cauberg i april. Allt detta under förutsättning att jag blir så pass frisk att jag kan börja träna ordentligt igen förstås, och just nu lämnar jag det öppet. Det som kanske känns allra roligast – Cauberg – ligger närmast i tiden och är mest i farosonen. Vi får se. Men hoppas.

Eddy och kortfingerhandskar – vårtecken!

Jag tänkte så här när jag trampade fram längs vårvägarna i går: Javisst, jag tycker om att köra fort och det är roligt att pressa sig för att nå nya mål. Jätteroligt. Men det är inte allt. Det jag mest av allt älskar med cyklingen, det är ju helt enkelt detta: att cykla. Att existera och vara och bara finnas till, på cykeln. Och det kan jag göra i 40 knyck i klubbklungan eller, som i går, då jag lät cykeln släntra fram lite lojt längs vägen medan jag intensivnjöt över att bara vara till vägs igen. Lugnt och långsamt, men jag njöt så mycket mer än om jag hade legat på soffan!

Velodrom och Rapha i München

Fyrtiofem graders lutning, inga bromsar och stundtals rätt trångt – första gången i velodrom var en grym adrenalinkick!

Jag var i München förra helgen för kickoff med tretton andra Rapha Ambassadors. En fantastiskt inspirerande helg – det här kommer att bli ett roligt cykelår! På lördagen skulle vi egentligen kört en långtur ute, men eftersom väderprognosen hotade med nederbörd, stark vind och många minusgrader ändrades planerna och vi åkte i stället till närliggande Augsburg för att tillbringa några timmar i velodromen där. Velodromen var halvt utomhus kan man säga, helt oisolerad i alla fall, så vi fick bylta på oss ordentligt i minusgraderna.

Innan vi började cykla var vi tvungna att gå upp längst upp för att få en
känsla av hur brant det egentligen var...

...och det var verkligen brant - 45 grader som mest och vi fick hålla hårt i räcket
för att inte trilla ner. Vilket sug!

Det fanns målade linjer på golvet och det var förstås viktigt att man höll sin linje, så att man inte blev påkörd eller körde på någon annan. Ville man stanna fick man kolla så att det var fritt bakåt, ge tecken att man var på väg neråt och sedan sakta in. Cyklarna var fixed gear, så "bromsa" kunde man bara göra genom att hålla emot lite lätt på pedalerna, men i alla fall jag behövde många meter på mig för att stanna helt och hållet. Premiär även på fixie för mig, så skarp inlärningskurva även där.

Man kan nästan se adrenalinet pysa ut ur ögonen...

Jag tyckte det skulle bli helkul att testa velodrom och var glad och förväntansfull hela vägen dit. Ända tills jag satte mig på cykeln faktiskt. Jag tycker nog att jag för det mesta är mer modig än mesig, men här tog det faktiskt ett tag innan jag vågade släppa loss. Alla sinnen var plötsligt på helspänn och det blev ett enormt adrenalinpåslag när jag började cykla, kände lutningen och centrifugalkraften och samtidigt insåg att jag inte hur som helst kunde sakta in eftersom jag då (1) skulle "trilla ner" i kurvorna, (2) kunde bli påkörd bakifrån och (3) inte hade några bromsar.

          Det läskigaste var när jag kom ifatt någon som körde långsammare än jag. Då var jag snabbt tvungen att avgöra om jag själv körde så pass långsamt att jag skulle hinna sakta ner och lägga mig bakom personen, eller om jag i stället måste välja att köra om. Omkörningarna skedde såklart "uppåt" i banan, så valde jag detta alternativ måste jag vara säker på att jag hade tillräckligt mycket fart för att klara en brantare lutning – och tillräckligt mycket kraft för att hålla kvar den positionen. Till skillnad från när man kör ute märktes det direkt när man missade att lägga kraft även i ett enstaka varvtag. Bra kadens- och rundtrampsträning antar jag.

Jodå, jag vågade mig upp till det vita området till slut,
men det tog ett tag.

Resten av helgen ägnades åt att lära känna varandra (vi kom från Sverige, Norge, Tyskland, Frankrike, Italien och Österrike), lära känna Rapha lite mer samt planera lopp och andra events under året. Jag kommer bland annat att köra två Rapha Prestige-lopp – ett i Norge och ett i Italien, på min födelsedag dessutom! :) Här kommer lite fler strödda bilder från helgen:

The H-Van parkerad utanför.

Några av ambassadörerna.

Kompenserar de rakade benen?

Pusta och spexa mellan varven.

Tyskland – inte bara schnitzel.

Svenska färger i Augsburg.