Efter VR

Två veckor sedan Vätternrundan, men det känns redan ganska länge sedan. Jag är jättenöjd med min runda men vet inte riktigt vad jag ska rapportera kring den. Förmodligen för att jag inte var supertaggad innan och för att inga spektakulära saker inträffade längs vägen. Men. Ungefär så här var det:

Kvällsstartarna rullar iväg. Härlig känsla att få se både
solnedgång och soluppgång från cykeln.!

Jag hade hoppats på att i bästa fall komma in runt tio timmar samt att ha en kul, skön runda. Jag var förkyld och allmänt inte i någon toppform. But off we went, klockan 05.30 på lördagsmorgonen. Solen sken och även om vinden var något hårdare än utlovat var den ändå inte särskilt besvärlig. I början hamnade jag och mina klubbkompisar från Klubben Cyklisten i en jätteklunga på kanske 40-50 personer. Vi körde på i god takt, men det var inga problem att ligga och cruisa någonstans där i mitten. I Ödeshög - kissepaus. Och då märktes det förstås att det var killarna som styrde tåget, för vilka tjejer hade valt att stanna vid ett långt dike där i princip varenda meter var full av brännässlor? Jag mindes förra årets brännässlekyssar i rumpan och irrade runt efter ett vettigt ställe att sätta mig på. Hittade till slut en liten sektion med blåklint där jag dök ner och lättade på trycket.

Efter Ödeshög blev vi mer uppsplittrade och jag och de andra sub10:orna från klubben stretade på i slättvinden. Jag kände mig trött. Alltså sömning typ, och lyckades inte tagga till eller hjälpa till och dra. Förmodligen körde jag lite mer än nödvändigt slut på mig då det stundtals blev rätt ryckigt i leden. Jag mådde illa, kunde inte äta och dricka ordentligt och insåg att det inte skulle funka hela vägen. Riktigt pissigt kändes det faktiskt, rent fysiskt. Men eftersom vi startade nästan sist bland de vanliga klungorna, innan snabbklungorna som ju startar senare på förmiddagen, fanns det inte så många andra grupper att haka på, så jag försökte hålla ut så länge det gick. "Till Gränna", tänkte jag först. Sedan: "Till Jönköping." Och så slutligen: "Till Fagerhult." I Fagerhult gick vi in i depån och jag meddelade de andra att jag skulle ta ett längre stopp (15 minuter blev det) och att de skulle köra utan mig.

Men sedan - o lycka! När jag skulle iväg såg jag ett gäng på kanske 20 personer från Fredrikshof som precis skulle iväg. Jag visste att de brukar köra disciplinerat och bra, så när jag hörde att de var på väg att ge sig av skyndade jag mig upp på vägen och la mig i svansen. Det visade sig vara ett sub9.30-gäng som hade startat en kvart senare än jag. De körde alltså rätt så snabbt, ändå gick det hur bra som helst att ligga där bak och mala. Javisst, jag hade rätt ont i knän och rumpa ett tag. Det gick rykten om en snabb kissepaus, men den röstades tydligen ner, så jag stannade inte någon mer gång på hela rundan. Hade jag fått för stockholmarna hade jag absolut klarat att gå runt i belgisk kedja, men det var grindvakt som gällde och jag fick snällt ligga där bak och vara trevlig. Det är fascinerande hur det funkar, detta med vad man orkar och inte orkar. Jag hade aldrig fixat att vara med och dra i vårt lilla gäng fram till Fagerhult, men i en stor klunga med jämn körning hade jag klarat belgisk i hög fart, dock inte att ligga kvar några längre stunder där framme. Fredrikshof:arna rullade i mål på 9.15 vilket innebar att jag gick in på 9.30. Jag var nöjd med min tid, min körning efter omständigheterna och att jag inte var helt slutkörd när jag kom fram till Motala. Men jag blev väldigt GLAD och STOLT när vi rullade ner mot vattnet och målgången, det måste medges. Det ÄR härligt att klara något stort, att slutföra något.

Nästa stora att klara och slutföra är fortfarande under planering. Men om allt klaffar och det inte blir totalgrisigt väder blir det långfärd tillsammans med en vän från Stockholm till Örnsköldsvik senare i sommar, men det får vi ta i ett senare inlägg.

Och så lite häng med bästa gänget i parken efteråt.