Vår och virus

Jag har dragits med en riktigt enveten virusinfektion sedan i julas som aldrig verkar vilja ge sig av, vilket har inneburit mycket sporadisk träning på senaste. Segt. Men nu börjar kylan vika och det är näääästan vår, så nu hoppas jag att viruset packar ihop, ger sig av och stänger dörren ordentligt bakom sig. 

Rapha winter hat – men det ÄR vår!

I går var det så mycket vår i luften här nere i Malmö att jag vågade mig ut på en liten tur i alla fall, den första på länge. Disciplinerade mig till att köra kort och långsamt! Och hela tiden med buffen för munnen, för att inte dra ner kall luft i lungorna. Jag kände fortfarande av infektionen och var glad att jag tog det försiktigt, men det verkar i alla fall inte som att jag gjorde något värre. Phu!

Cykelåret framöver rymmer flera roliga lopp och turer. Mitt mål för det här året är att cykla längre än jag har gjort tidigare, dvs längre än 30 mil på en dag. Jag tänkte försöka mig på att köra några brevet-turer (http://randonneurs.se), åtminstone de på 20, 30 och 40 mil. Det blir kul. Sedan blir det Vätternrundan, två Rapha Prestige-lopp – ett i Norge och ett i Italien – samt nio mil på Amstel Gold-banan med avslut uppför Cauberg i april. Allt detta under förutsättning att jag blir så pass frisk att jag kan börja träna ordentligt igen förstås, och just nu lämnar jag det öppet. Det som kanske känns allra roligast – Cauberg – ligger närmast i tiden och är mest i farosonen. Vi får se. Men hoppas.

Eddy och kortfingerhandskar – vårtecken!

Jag tänkte så här när jag trampade fram längs vårvägarna i går: Javisst, jag tycker om att köra fort och det är roligt att pressa sig för att nå nya mål. Jätteroligt. Men det är inte allt. Det jag mest av allt älskar med cyklingen, det är ju helt enkelt detta: att cykla. Att existera och vara och bara finnas till, på cykeln. Och det kan jag göra i 40 knyck i klubbklungan eller, som i går, då jag lät cykeln släntra fram lite lojt längs vägen medan jag intensivnjöt över att bara vara till vägs igen. Lugnt och långsamt, men jag njöt så mycket mer än om jag hade legat på soffan!

Velodrom och Rapha i München

Fyrtiofem graders lutning, inga bromsar och stundtals rätt trångt – första gången i velodrom var en grym adrenalinkick!

Jag var i München förra helgen för kickoff med tretton andra Rapha Ambassadors. En fantastiskt inspirerande helg – det här kommer att bli ett roligt cykelår! På lördagen skulle vi egentligen kört en långtur ute, men eftersom väderprognosen hotade med nederbörd, stark vind och många minusgrader ändrades planerna och vi åkte i stället till närliggande Augsburg för att tillbringa några timmar i velodromen där. Velodromen var halvt utomhus kan man säga, helt oisolerad i alla fall, så vi fick bylta på oss ordentligt i minusgraderna.

Innan vi började cykla var vi tvungna att gå upp längst upp för att få en
känsla av hur brant det egentligen var...

...och det var verkligen brant - 45 grader som mest och vi fick hålla hårt i räcket
för att inte trilla ner. Vilket sug!

Det fanns målade linjer på golvet och det var förstås viktigt att man höll sin linje, så att man inte blev påkörd eller körde på någon annan. Ville man stanna fick man kolla så att det var fritt bakåt, ge tecken att man var på väg neråt och sedan sakta in. Cyklarna var fixed gear, så "bromsa" kunde man bara göra genom att hålla emot lite lätt på pedalerna, men i alla fall jag behövde många meter på mig för att stanna helt och hållet. Premiär även på fixie för mig, så skarp inlärningskurva även där.

Man kan nästan se adrenalinet pysa ut ur ögonen...

Jag tyckte det skulle bli helkul att testa velodrom och var glad och förväntansfull hela vägen dit. Ända tills jag satte mig på cykeln faktiskt. Jag tycker nog att jag för det mesta är mer modig än mesig, men här tog det faktiskt ett tag innan jag vågade släppa loss. Alla sinnen var plötsligt på helspänn och det blev ett enormt adrenalinpåslag när jag började cykla, kände lutningen och centrifugalkraften och samtidigt insåg att jag inte hur som helst kunde sakta in eftersom jag då (1) skulle "trilla ner" i kurvorna, (2) kunde bli påkörd bakifrån och (3) inte hade några bromsar.

          Det läskigaste var när jag kom ifatt någon som körde långsammare än jag. Då var jag snabbt tvungen att avgöra om jag själv körde så pass långsamt att jag skulle hinna sakta ner och lägga mig bakom personen, eller om jag i stället måste välja att köra om. Omkörningarna skedde såklart "uppåt" i banan, så valde jag detta alternativ måste jag vara säker på att jag hade tillräckligt mycket fart för att klara en brantare lutning – och tillräckligt mycket kraft för att hålla kvar den positionen. Till skillnad från när man kör ute märktes det direkt när man missade att lägga kraft även i ett enstaka varvtag. Bra kadens- och rundtrampsträning antar jag.

Jodå, jag vågade mig upp till det vita området till slut,
men det tog ett tag.

Resten av helgen ägnades åt att lära känna varandra (vi kom från Sverige, Norge, Tyskland, Frankrike, Italien och Österrike), lära känna Rapha lite mer samt planera lopp och andra events under året. Jag kommer bland annat att köra två Rapha Prestige-lopp – ett i Norge och ett i Italien, på min födelsedag dessutom! :) Här kommer lite fler strödda bilder från helgen:

The H-Van parkerad utanför.

Några av ambassadörerna.

Kompenserar de rakade benen?

Pusta och spexa mellan varven.

Tyskland – inte bara schnitzel.

Svenska färger i Augsburg.

Spättan, Solo, Snö, Slimminge

Jag erkänner – som lingvist ser mitt beslutsfattande underlag ibland lite annorlunda ut än för många andra. Gav mig ut i morse, lördag, inga särskilda planer för dagen så jag visste att jag kunde vara ute ett tag. Tänkte mig cirka tio mil och trampade iväg utan en helt tydlig plan för dagens rutt. Temperaturen låg strax under nollan och smhi hade lovat/hotat med snö fram på eftermiddagen, så jag tänkte att det kanske vore klokast köra mot havet för att om möjligt undvika is på vägarna (en svartisvurpa från häromveckan i färskt minne nämligen). Men. Så började jag tänka på Slimminge (kategori 4-backe fem mil från Malmö). Och när jag plötsligt insåg att jag kunde få till fyra fina "S" i en tjusig allitteration på Strava-loggen, ja, då blev det mig helt enkelt övermäktigt. Det var starkare än jag – is eller ej, Slimminge fick det bli!

Häckeberga

Det blev en ensam tur. En enda annan cyklist såg jag under hela rundan. Jag letade mig fram genom bokskogen och vidare mot Häckeberga naturreservat. Det var vackert och lite kargt med vitt och brunt som de dominerande färgerna. Någonstans längs vägen började det också snöa ymnigt och ni vet ju hur det är – det blir magiskt i snön. Och tyst. Så tyst att jag plötsligt hörde fåglar som sjöng. Vinter och vår. Det var magiskt. De stundtals rätt stora, ulliga flingorna blev till väggar i ett alldeles eget ljusvitt rum omkring mig där jag cyklade stilla, ensam och tillfreds.

Vid ett par tillfällen körde jag förbi vägskyltar som pekade mig mot platser jag ändå skulle passera på vägen – Blentarp, Veberöd – men via grusvägar. Lite nellad (som di sägor här i Skåne) var jag allt att testa lilla cross-Spättan på gruset, men valde i slutänden att bli kvar på asfalten och i snön.

Kaffe, bulle och blodspillan

Det var skönt att köra crossen idag. I Kläggerödsbacken var det rejält med snömodd på vägen och fläckvis även på andra ställen. Och det är precis av den här anledningen jag älskar att ha en cross – känslan av att om jag vill så kan jag ge mig ut nästan när som helst. Det är en skön känsla, även när jag inte utnyttjar det. Att möjligheten att cykla alltid finns! Men visst känns det att hon är lite tyngre, Spättan, främst i backarna. Och det är nog inte främst de extra tre kilona, jämfört med min Merckx, utan de grova däcken och den tyngre "rullande massan" som gör skillnaden.
         Fast jag konstaterade i dag att både Slimminge och Kläggeröd är förvånansvärt enkla att cykla uppför – hemligheten är bara att hålla extremt låg fart. I dag slog jag nog ett all time low med luuugna, lååångsamma klättringar. Tyckte trots detta att jag var värd en kaffe och kardemummaknuta på Smaksak i Blentarp, så där stannade jag till en liten stund. Gjorde dramatisk entré genom att riva upp ett skärsår på ena fingret när jag drog av mig handsken. Hade precis öppnat munnen för att säga "en dubbel espresso, tack", men fick använda den inandade luften till att i stället säga "förlåt, jag har droppat lite blod här på golvet".

Biking in a Winter Wonderland

Det kändes bra i benen i dag. Lite tungt de sista två milen kanske, när vinden tilltog och dessutom låg mot mig. Men jag hamnade oplanerat i en mycket trevlig liten diskussion med mig själv där jag försökte komma fram till om jag först skulle ta en varm, skön dusch när jag kom hem eller om jag skulle börja med att äta gårdagens överblivna Fajita. A win-win situation where you just can't go wrong! :)

Tio mil ungefär ville jag cykla i dag. Och här är ytterligare en sån där lite knäpp grej som kan göra mig oproportionerligt nöjd (förutom detta med de fyra s:en då) – när jag närmade mig hemma konstaterade jag att jag hade planerat bra och att rundan nog skulle landa på cirka tio mil. Men det blev inte cirka, det blev exakt. För på pricken på metern där jag brukar stanna och slå av min Garmin slog mätaren om till 100 km! Vet inte varför, men denna lilla detalj blev som en hemlig blinkning och pricken över i:et på en mycket skön runda.

Spättan the Skogsrå

Snödäck

The Blustery Day

Nu känns det som att jag har rullat igång ordentligt igen, efter ett lite längre träningsuppehåll under hösten. (Och nej, jag varken är eller har varit gravid som någon trodde!) Det går ganska snabbt att komma igen när man väl sätter igång, men visst, det märks absolut att det saknas en del mil i benen. Men överlag känns det jättebra och grymt skönt att vara till vägs igen.

Sedan jag skrev sist har jag bland annat blivit med cross - riktigt trevligt! Jag ville ha en cykel som jag kunde tuffa fram på under många år framöver, som skulle klara en gnutta halka och annat skräp på vintervägarna, och som jag inte behövde vara så petigt rädd om. En Cannondale CADX med skivbromsar och Shimano 105 blev det. Just what I wanted, och jag är jättenöjd. Så här ser hon ut, Spättan:

Spättan.
 (Ber om ursäkt för pedalerna, hon har precis
klivit ut från butiken här)

Jag var inställd på att köra Raphas Festive 500 med crossen (500 km mellan jul och nyår), men med all snö som föll i Jönköping där vi var, så vågade jag helt enkelt inte. Inte utan dubbdäck. Såg på Strava att det var folk i Jönköping som körde ändå, med vilka cyklar vet jag inte, men med de snittfarter som hölls hade jag fått trampa hela dagarna om jag skulle fixat de 500 km, så jag valde familj och släktmys i stället. Däremot testade jag mtb för första gången. Lånade systersonens som var ett par nummer för stor och körde en pyttesväng i Hallby. Minus tio grader och massa snö. Kul! Även om rundan var kort hann jag ändå känna in det där som alla pratar om - det är inte snittfarter man jagar, utan äventyr och flow. Testar gärna igen.

Kallt och kul.

I dag var jag ute med klubben på en niomilarunda. Det var grymt blåsigt och jag kände av gårdagens Sufferfest-pass i förrådet (där stationära träningscykeln står inklämd bakom kattlådan) så fort det började rycka lite för mycket i leden. De andra körde racers och jag körde Spättan och trodde ett tag inte att jag skulle fixa det i blåsten, men jag fick vänligt nog tillstånd att krypa in i de minst blåsiga positionerna i ledet, och då gick det utan större problem (tack, klubbkompisar!). En liten hagelskur fick vi också i början, smattrade mysigt mot hjälmarna, annars var det strålande sol och sådär skånskt vackert. Fast blåsigt då. "Man får ju köra baklänges om man ska köra lågintensivt i den här blåsten", som någon sa. 

Klubben Cyklisten, före start.

Det var en blåsig dag...

Det var isfläckar på sina ställen och jag var glad att jag inte hade 23-millimitersdäcken på. I en kurva körde vi förbi en bil med hästsläp (utan hästar) som halkat i diket, så då tog vi det lite lugnt ett tag.

Något som jag slapp ändå, trots blåst och kyla, var att frysa. För två år sedan köpte jag nämligen ett par rejäla vintercykelskor på en konkursutförsäljning. De har bara mtb-fäste och jag har inte brytt mig om att köpa pedaler till, så de har bara blivit liggande. Men nu för ett par veckor sedan såg jag till att fixa pedaler och spd-klossar och skillnaden är såååå njutbar. Fantastiskt att vara varm om fötterna - tänk att det går! Jag har nog bara förutsatt att man fryser om fötterna om vintern, men med ullstrumpor, vinterskor och neoprenskydd är jag varm som en bebis. Bliss!

Vinterkompisar.

En annan vinterkompis, som kom som en present på posten för ett tag sedan, invigdes i dag. Helt ok. Man luktar som färskt tallris i rumpan och det är ju trevligt. Och fyra timmar håller den för, minst.

Testa hojar

Den senaste månaden har varit fylld av tester. Jag har skrivit en hel del till nästa nummer av Cycling Plus och två av artiklarna handlade om tester. Roligt, för det var första gången jag skrev något av det här slaget. Jag har testat vinterkläder för sex olika märken. En aning svettigt, eftersom temperaturen sällan behagat dala under tio grader denna varma höst, men jag försökte ge mig ut i ottan för att få så vinterlika förhållanden som möjligt. Och så lägg till det den skånska snålblåsten förstås.  

Det var roligt att prova kläder. Dyrast var bäst, men det fanns även ett budgetmärke som var fantastiskt bra. Men oändligt mycket roligare än klädtestet var att få testa racerhojar, närmare bestämt fyra stycken damspecifika racers från Specialized, Trek, Scott och Giant. Det kändes lite galet när det under några dagar levererades sprillans nya cyklar till dörren stup i kvarten (kändes det som). Förutom att testa cyklarna själv samlade jag en dag ihop tre andra tjejer för en runda då vi tog ut alla fyra cyklarna och bytte flera gånger längs vägen. Nog hade jag trott att det skulle bli kul, men SÅ kul... Jag bara ler när jag tänker på det! Det mest förbluffande var nog att det var så enormt stor skillnad på cykel och cykel, trots att de var i samma prisklass. Grymt kul att få testa och sedan analysera vad skillnaderna bestod i, och vad vi själva föredrog och varför. Jag har bästa jobbet ever! Reportaget finns att läsa i nästa nummer av Cycling Plus som kommer i butikerna 18 november, så missa inte det! Här följer några foton från dagen:

Först... montera.

Trångt i vardagsrummet.

Fotosession i bokskogen.

Ingen av testpersonerna överskred 163 cm
 så här ryker några distansringar för att sänka styret.
Någorlunda rejsigt vill man ju sitta,
även om man är kort!

Smartare att byta skor än pedaler om alla råkar ha lika stora fötter!

De här vintertightsen från Rapha utsågs till bästa
tights i klädtestet. Snygga såklart och så
grymt sköna – som att cykla i en kram.

De fyra testcyklarna med de fyra testcyklarna!

Tjoho - jag kan cykla och plåta samtidigt! :)

Bonk-i-väggen

I dag var jag med om en intressant klubbrunda. Har inte kört så mycket med klubben under sommaren, men tyckte det kändes fint i torsdags när vi körde backe + distans. Fixade mellangruppen utan större problem, trots att vi höll högt tempo även mellan backarna. På 101:an på hemvägen, när alla hade målsnörevittring, låg vi länge i 45 km/h eller däromkring. Det kändes såklart, men gick bra.

I dag stod lördagsrunda, 15 mil, på schemat. Vår vanliga härförare Leif var bortrest, så kanske var det därför det blev lite vilda västern. De första milen snittade vi snudd på 34 km/h. Jag kände redan från början av torsdagens övningar i benen, så förstod att det skulle bli till att kämpa för min del. Hängde med hyfsat till Blentarp där vi fikade. Gick varvet runt, men drog nästan inget.

När vi startade igen efter fikat trodde jag att Smaksaks goda kaffe och kardemummaknuta skulle ha gjort mig lite piggare  – men icke! Det gick helt enkelt liiiite för fort. Jag brukar aldrig ge mig bara för att "jag inte pallar", för att det känns för jobbigt, men så fort vi började cykla igen misstänkte jag att det kanske helt enkelt inte skulle gå. I alla fall inte så länge det inte hjälpte att hojta att folk skulle tagga ner och dra ner tempot lite. La mig i svansen tillsammans med en eller ett par andra som också var trötta, men det är möjligt att det var just det som knäckte mig. Vinden var hård och landskapet böljande – när fronten av klungan spurtade på igen efter ett krön var vi där bak fortfarande på väg upp, så det blev till att hämta igen luckor hela tiden.

Jag började komma efter i backarna, och nånstans runt 8-9 mil, i en av alla backar, märkte jag att jag inte bara flåsade hårt, utan faktiskt cyklade där och hulkade och bölade! En ren fysisk reaktion – aldrig varit med om det tidigare, men nån gång ska vara den första. Nu vet jag i alla fall att jag inte gav mig förrän jag började böla! :) Mycket intressant.

Jag sa till klungan att jag tänkte släppa, men fick sällskap av Håkan till Häckeberga, och därefter av Jimmy till Bara, sedan själv till Malmö. Drog ner lite i tempo – och vips, så gick det hur bra som helst igen! Låg inte bakom något hjul, utan vi cyklade och snackade, men kunde ändå hålla helt okej tempo. Kom hem med drygt 12 mil och nästan 31 km/h i snitt (ja, rundan syns väl här till höger i flödet). Intressant var att sedan konstatera att klungan som drog iväg bara hade nån kilometer högre snitt när de kom hem (fast de körde iofs två-tre mil till, men ändå). Kan inte låta bli att tänka att vi med lite disciplin i körningen hade kunnat få med alla hem, utan att tappa nåt nämnvärt i medelfart. Ja ja, nåt att ta upp på ett klubbmöte antar jag. Vet själv hur svårt det kan vara att hålla igen nån kilometer eller två när man själv känner sig stark.

Ja, det var mycket om en enkel liten lördagsrunda, men jag blev så fascinerad över vad som hände fysiskt och mentalt. Känner mig nöjd med rundan ändå, eftersom det kändes så lätt att komma igen så fort jag fick köra en gnutta lugnare, och jag kände mig inte vek eller dålig på slutet. The near-bonking experience var också väldigt intressant.

När jag kom hem fick jag lön för mödan – en medalj av Sally och meddelandet att jag hade vunnit Tour  de France. De´ ni!

Rapha Women's 100 Malmö

Den 20 juli gick Rapha Women's 100 av stapeln på olika platser i världen. Drygt 7000 kvinnliga cyklister gick samman i olika konstellationer för att cykla 100 km tillsammans. Coolt. Och en anledning så god som någon att försöka skramla ihop cyklande tjejer i närområdet, så jag gav mig på att arrangera en runda som utgick från Malmö.

Inför rundan hade jag två stora huvudbryn. Det ena gällde hur jag skulle kunna lägga upp en varierande runda av lagom längd och dessutom ha stenkoll på varenda sväng. Har man ansvar att lotsa runt en hel klunga i tio mil gäller det förstås att skärpa till sig och inte köra vilse. Alltså att inte köra som jag brukar. Vilse. Jag löste det genom att cykla rundan två gånger själv veckan innan och sedan köra den med bil kvällen innan – och det funkade! Phu!

Mitt andra huvudbry gällde att se till att ingen skulle bonka. Jag visste att några av de som kom aldrig hade cyklat tio mil innan, dessutom utlovades riktigt varmt väder. Tänk om folk skulle glömma att äta och dricka och gå helt in i väggen! Vad gör jag då? Kände visst ansvar att få hem alla glada och nöjda och i någorlunda okej skick. Jag löste det genom att – förutom fikastoppet i Vismarlöv som kom först efter 7,5 mil – upprätta en egen överraskningsdepå med saft och bullar, bemannad av ingen mindre än la familia, dagens hjältar!

Gänget strax före start i centrala Malmö. 17 stycken blev vi!

Först lite genomgång, lite sneglande på varandras
cyklar och utrustning, rätt mycket skratt och god
stämning, en god dos spritt i benen.

Japp, då var vi på väg. Klungkörningen fungerade helt ok!
Fotot taget av Jenny som bemästrade konsten att cykla och
plåta samtidigt!

Raka fina led.

Den hemliga depån strax före Ugglarp!

Saft och kanelbullar - och skugga!

Depå-bossarna!

En kärleksfull heja-kram före avfärd. Dagens bästa!

Vi rullade ytterligare 4,5 mil efter depåstoppet och
gjorde sedan sällskap med tupparna och hönorna i
klassiska Vismarlöv.

Coola Nina.

Dagens snyggaste hoj - en måttbeställd stålram från...
ja, vad hette de nu... Bros nånting, från Tyskland.
Väldigt läcker i alla fall.

Tillbaks där vi började efter en härlig tur.

Vi ses nästa år!
/La capitaine