En Väg med själ

Alla rundor har sin tjusning och alla vägar sin karaktär, men ibland händer det att jag helt oförberett råkar hamna på en... Väg. En Väg med personlighet. En Väg med tydliga drag och egenheter. Ingen dussinväg, utan en Väg med egen stil och en tydlig själ. Och även om välkomnandet inte alltid är varmt och självklart, så finns det där. Jag är inte anonym. Vägen ser mig. Förhåller sig till mig. Min framfart längs krökar, sänkor och stigningar är inte något som bara ignoreras eller tas med en axelryckning. Jag är en gäst som har släppts in – ibland med en öppen famn, ibland på nåder. Då hör det till god ton att uppföra sig ordentligt, uppskatta gästfriheten och inte ta den för given. Vägen var ju faktiskt här före mig.

"Den kan ju vara bråkig, oberäknelig, nyckfull och alldeles... alldeles underbar!"

Ibland är en Väg som ett sådant där rullband som finns på flygplatser. Den griper tag i däcken och med ett vänligt leende skjuter den mig framåt i dubbel fart. Jag känner mig i takt med Vägen, nästan förtrolig. Innan jag lämnar den vinkar den glatt av mig och önskar mig välkommen åter. Jag lovar att återvända snart. Så finns det Vägar som mer liknar en oinriden häst. De kastar mig hit och dit, krumbuktar sig, vänder tvärt och är aldrig stilla. Fullständigt oförutsägbara, på gränsen till nyckfulla. Vi har roligt ihop, men jag är hela tiden medveten om att det är Vägen som bestämmer, inte jag. Men får jag, återvänder jag gärna även hit.

En Väg.

Efter vad som känts som nästan två dygns oavbruten korrläsning snodde jag i dag till mig en alldeles ljuvlig liten höstrunda på vägarna kring Jönköping där jag sitter och intensivjobbar några dagar. Och då uppstod just ett sådant här Möte, med en Väg. Klerebobacken. 3,4 slingrande kilometer genom den mest sagolika höstskog. En skylt i början av backen varnade för "djur längs vägkanten" och en bit längre upp låg en liten gård som hade "tuppar till salu". Det var vackert, färgerna var vänliga, omslutande. Det kändes både vilsamt och lite hemligt att vara där och jag trampade på i trivsamt samspråk med denna charmiga Väg, liten och oansenlig kanske, men med gott självförtroende, det kändes. Som en vän att hålla i handen en stund. Den följde med mig ända tills jag såg utsikten över Vättern igen och det nästan bara var nerför hem. Då visste den att jag skulle hitta tillbaka och lät mig fortsätta ensam.

Klockan 13 hade jag stämt träff med mor, syster och svåger för att äta lunch på Fjällstugan och klockan 13.01 rullade jag in på parkeringen. Avslutade mitt jobbprojekt senare på kvällen och tänker att nästa gång jag är här, då ska jag nog knacka på hos Klerebobacken igen. Skulle tro att jag blir insläppt. Det känns så.

Fjällstugans parkering, kl. 13.01.

(Ps. Den fina bilden här ovan är gjord av duktiga Jojograf - www.jojograf.se.)

Ett nördfall

Häromveckan fick jag chansen att under 30 minuter försöka förklara vad det är som är så fascinerande med cykling och varför man kan bli så uppslukad av det. Det var intressant att själv försöka sätta ord på det – och väldigt roligt att få stå och bubbla cykelglädje i en halvtimme för ett 30-tal uppmärksamma åhörare (ja, så verkade det i alla fall). Jag hade blivit inbjuden att medverka på en cafékväll som en folkhögskola här i stan ordnade. Förutom en del musikinslag ville de ha någon som pratade på temat "Jag brinner för...". Eller ett "nördinslag" som de också kallade det. Mycket komiskt att bli kallad nörd, men okej då... Jag kanske blev avslöjad helt enkelt. Vill någon höra vad jag sa kan man göra det här: http://www.youtube.com/watch?v=UVWO3pSGXlM

Hjälpryttarna. Vismarlöv.

I dag var jag ute på en skön sväng med klubben efter en veckas vila. Tolv mil blev det utåt Häckeberga, Torna Hällestad, Veberöd och Södra Sandby. Jag var förkyld och hade räknat med att få vända efter några mil. Det kändes direkt i backarna att jag inte hade benen med mig. Men vi höll ett sansat tempo och jag lät bli att dra, så det gick faktiskt bättre än väntat och jag följde med hela vägen. En (icke cyklande) kompis bara skrattade när jag berättade att jag var förkyld och därför hade valt att ta det lugnt på mina tolv mil. Ja, lite komiskt är det kanske... Väldigt härligt att cykla igen efter en veckas vila i alla fall! Vi körde förbi två av de checkpoints som ingår i Höstutmaningen som jag skrev om i mitt förra inlägg. Klubbkompisarna stannade tålmodigt och plåtade på båda ställena för att dokumentera att jag varit där.

Höstutmaningen

Min väg.

Så här såg det ut strax före åtta i lördags morse när jag rullade ut från Malmö. Det var vackert. Jag hade bestämt mig för att ta en solosväng ner till Höllviken för att ta kort på klaffbron där. Detta är nämligen en av de checkpoints som ingår i "Höstutmaningen". Maria i Tjejklungan i Lund blev inspirerad av mitt inlägg om en tävling som Cykellistan m.fl. i Jönköping ordnar och drog snabbt igång en liknande utmaning här i södra Skåne. Tanken är att man cyklar till 8 av 14 angivna checkpoints, tar kort på sig själv där och publicerar på Ínstagram eller Facebook. Fina priser finns att vinna från DeGaVi Cykel i Lund. Mer info här för den som är sugen på att vara med. Öppet för killar också såklart, även om det är Tjejklungan som arrangerar.

Det var en alldeles sagolik vacker morgon och jag tog vägen via Arrie, Hököpinge och Vellinge. I närheten av Hököpinge blev jag nästan påkörd av en traktor som skulle svänga ut på den i övrigt helt trafiktomma väg där jag kom farande. Han hade solen i ögonen och såg mig inte alls. It was a near miss. Den vänliga bonden stannade dock en bit ner längs vägen, hoppade ut och frågade hur det var med mig. Vi hade båda hjärtat i halsgropen, pustade ut tillsammans en stund där i solen och önskade sedan varandra en god dag. Tänk om alla bilister hade samma inställning!

Spegelblankt. Magiskt. Arrie.

Även om de yttre förhållandena var helt perfekta (vad gäller väder menar jag – traktorincidenten kunde jag förstås varit utan, även om bonden var trevlig) kände jag nästan på en gång att benen var lite tröga. Hm, förkylning på gång kanske? Tänkte att jag fick ta det lite lugnt helt enkelt. Kändes rätt bra ändå, bara en gnutta trögt som sagt. Vid Arrie stannade jag och tog kort på den här spegelblanka lilla sjön. Det syns knappt på bilden, men det ligger en liten vit eka förtöjd uppe vid trädet till höger. Även innan jag blev skånebo tyckte jag om vindstilla dagar och stilla vatten. Nu, som skånebo (och som cyklist) är det näst intill magiskt. Så vackert. Hursomhelst, när jag skulle hoppa upp på cykeln igen la jag märke till ett mystiskt ljud från bakhjulet och upptäckte att ena bromsbelägget låg an mot fälgen och skrapade. Justerade lite försiktigt och vips så var trögheten i benen som bortblåst! Det var alltså bromsen, inte benen, som orsakat motståndet och plötsligt kändes 30 km/h i stället för 26 km/h som dagens komforttempo. Kan det ha varit bromsen som var orsaken till att jag släppte snabbklungan på väg hem från torsdagens backträning? Även om jag kanske inte hade räknat med att orka hela vägen i deras vråltempo tycker jag nog att jag borde ha hängt på lite längre än jag gjorde, trots att jag precis hade gasat på rätt bra sex gånger upp och ner i Minnesbergsbacken. Vi kan väl säga att det var bromsen då också, inte benen. Bra.

Klaffbron i Höllviken - check.

Från Hököpinges åkrar och vänliga, blåställsklädda bönder fortsatte jag mot Höllvikens pastellfärgade pikétröjor och marininspirerade shorts. Det var faktiskt både slående och lite komiskt, hur homogent ett samhälle kan framstå, och vilken bjärt kontrast det kan vara mellan två platser som bara ligger några minuters cykelväg (kändes det som) från varandra. Jag kom i alla fall fram till klaffbron, tog mitt kort, åt min banan och rullade sedan hemåt igen för att påbörja födelsedagsfestbestyren inför kvällen. Sju sköna mil blev det på säsongens kanske sista kortärmsrunda.

Dagens tur i dofter: dagg, rykande gödselhög, ljung, hav, äpplen, åkerjord.
Dagens tur i djur: minihästar, stora ståtliga hästar, får, tjädrar, katter, mördarsniglar.

Att sätta ner foten

På besök i uppväxtstaden Jönköping över helgen och passade på att ta mig en tur med Cykellistan, som ordnade spontanträning på förmiddagen. 6 mil och runt 27-30 km/h utlovades – perfekt. Strax efter klockan åtta på morgonen trampade jag i väg till den angivna macken på Barnarpsgatan. På vägen dit tänkte jag på vad fantastiskt, och unikt kanske, det är att man bara kan stråla samman så där, med vilt främmande människor, och sedan tillbringa flera timmar ihop och ha hur trevligt som helst. Förra gången jag försökte mig på något liknande, då med ett tjejgäng i Jönköping, dök det bara upp en enda cyklist till den angivna mötesplatsen – och det var dessutom en manlig sådan! Lite komiskt, men vi drog i väg och fick en skön, kul runda ändå. I like.

I dag blev vi åtta cyklister som samlades. Solen nere i stan byttes mot dis och dimma och kylslaget väder nästan så fort vi kom upp för Åsenvägen. Inga knävärmare, däremot många backar som hjälpte till att hålla värmen någotsånär. Konstaterade att vår "backerunda" med klubben i Malmö i torsdags knappt var värd namnet. Vi kom då inte ens upp i hälften av de höjdmeter vi betade av på den här turen. På knappt två timmar avverkade vi en halv Vätternrundan, höjdmetermässigt, enligt rundans initiativtagare Mats. Riktigt kul för en skånecyklist!

Facebook-paus, eller vad?

Efter några mil gavs plötsligt signal att vi skulle stanna. Trodde killarna tänkte lyxa till det med en kissepaus, så där som de brukar, men i stället ställde de sig framför några skyltar och började fibbla med sina mobiltelefoner! Vad var det här? Allvarligt Facebook-beroende, eller vad? Det visade sig dock att de registrerade en av checkpunkterna på en tävling som Cykellistan och La Lepre Stanca ordnar tillsammans med Öster Cykel. Under september månad ska man ta kort på sig själv på minst åtta av fjorton angivna checkpoints (efter att ha cyklat dit alltså). En tävling helt i min smak. Lite äventyr, lite orientering, lite fotografering. Här kan man läsa mer om det hela: http://www.laleprestanca.se/septemberbrevet/

Första halvan av turen var mest uppför. Sedan några riktigt långa utförslöpor där jag tror jag snuddade 65 km/h som mest (säg inget till mamma). På hemvägen gjorde vi en avstickare upp på Tabergstoppen, som också var en av checkpunkterna i tävlingen. En kategori 4-backe på en dryg kilometer som enligt Strava lutar 24,8 % på det brantaste stället. Jag kom upp och får nog säga att jag kom upp relativt snabbt. Men. Eftersom det finns ögonvittnen måste det väl sägas. Nånstans i den brantaste delen på slutet stannade jag och satte ner foten. En oväntad överraskning, för visst hade jag orkat. Brukar sällan vara den som ger mig, i synnerhet inte när det gäller så roliga saker som cykling. Finns det minsta gnutta energi att hämta i minsta lilla depå i kroppen, så nog brukar jag kunna plocka fram den.

Kom upp på Tabergs topp efter en retlig liten fotnedsättning.

Dagens fotnedsättning ett mysterium alltså. Kanske var jag rädd för en snygg spd-vurpa där med mitt nyfunna cykelgäng, och att det alltså var ren fåfänga som gjorde det? Det gick väldigt långsamt att trampa runt på vissa partier, även när jag stod med all vikt på pedalerna. Nåja, efter några sekunder kom jag till besinning, klickade i foten igen och snirklade mig upp resten av vägen. Liiiite retligt (läs jätteretligt) med den där mikropausen, men backen ligger kvar - nästa gång får det bli en QOM i stället! Tack till Cykellistan för en go tur på alla sätt!

Sista backen i motljus

Nyss hemkommen från en skön och faktiskt bara punktvis jobbig backerunda med klubbens sub9-gäng. Vi skulle köra lugnt mellan backarna och hårt i backarna var det sagt – men pigga, glada och cykelsugna ben är som bekant mycket svåra att tämja, och på väg mot första backen (Vinninge) liknade det snarare tempodistans än "lugnt mellan backarna". Efter några felkörningar och borttappade cyklister som fick hämtas eller väntas in blev det lite mer ordning i leden och vi trampade på lugnt och sansat mellan backarna och körde sedan hårt när det väl gällde.

           Just backkörning är ett moment där jag faktiskt utan större problem hänger med snabbgruppen i klubben. Jag hakar i och för sig på rätt så ofta annars också, men då handlar det för min del mest om "öppen mun"-cykling (som min vän Helena säger) och att till varje pris igla sig fast vid hjulet framför. Är aldrig helt säker på att jag kommer att fixa det, vilket är en del av tjusningen. Att det däremot funkar bra i backarna har absolut mer med min ringa vikt än med råstyrka att göra, men det är ändå kul förstås!

Kvällen bjöd på helt perfekt cykelväder. Nu ska sägas att min familj påstår att jag nästan alltid utbrister att det är perfekt cykelväder, så fort jag stöter på ett väder överhuvudtaget, men i kväll var det verkligen underbart, med mild septembersol och lagom mycket vind. Sa till Robban som cyklade bredvid mig att om man hade sett oss på håll nu – stor klunga, fina klubbkläder, september, kvällssol, jättevackert... ja, ni fattar – då hade man ju bara så gärna velat vara en del av det gänget, just där och då. Och nu var vi en del av det gänget! Njuta, njuta, njuta! 

Nya vänner på sin första tur i kväll.

Vi klämde ett antal backar och avslutade med Kärrstorpsbacken. Solen höll på att gå ner vid toppen av backen och det såg ut som om vi skulle cykla rakt in i ett eldklot. "Sista backen i motljus", som Martin sa innan vi spurtade loss, vilket lät lite poetiskt och snudd på vemodigt där på sluttampen. Naturromantik di bicicletta.

Nu skulle jag såklart ha haft ett foto på allt detta vackra, men tyvärr var min mobil full. En bild måste förstås finnas med i varje post, så det fick bli en på de här nya vännerna som hängde med på sin första tur i dag – och som dessutom fick äran att trampa mig över 400-milsstrecket för säsongen.

Fyra fina före-frukost-mil

Landsvägen, Skåne, sensommar, kl. 06.30.

(Jag ska sluta med allitterationer i rubrikerna.)

Det som är underbart med cykling är att det ryms så oerhört mycket i det som för den oinvigde kanske bara ser ut som en person som sitter på en sadel och trampar runt med fötterna så att han eller hon förflyttas framåt längs vägen. Jag minns att jag på min allra första racertur upplevde en känsla av saknad så fort jag vände och började styra kosan hemåt. Flera gånger tänkte jag: "Varför i hela världen har ingen berättat det här för mig tidigare? Varför har ingen sagt nåt? Hur har det kunnat finnas en så fantastisk företeelse som landsvägscykling i samma värld som jag utan att jag har vetat om det?" Eller rättare sagt, utan att jag har förstått vad som döljer sig bakom det där som bara ser ut som en person som trampar sig fram längs vägen på en cykel med bockat styre? Cykling påverkar en förstås fysiskt, men på många sätt även känslomässigt och mentalt. Det är fantastiskt.

Ingen tur är den andra lik. Det känns olika i kroppen, är olika jobbigt, man tänker olika tankar, vädret är olika och man har olika cykelkompisar, eller är helt själv. Varje runda är en liten upplevelse i sin egen rätt. Den kan vara lång eller kort. Finrunda eller slitarrunda. Varm, kall, blåsig, blöt. Av det slag som kräver inställningen "uthärda" eller som bara är... alldeles underbar!

I går morse tog jag en tur på fyra mil som var av det sistnämnda slaget - alldeles underbar. Rullade hemifrån strax efter halv sju i det vackraste sensommarskåne man kan tänka sig. Vindstilla dessutom, och de dagarna är snabbt räknade här nere. En bit under tio grader på morgonen, så det blev premiär för både långa armar och ben (supersköna kompressionsbyxor från Skins, fast padden är lite tunn). Min tanke med turen var låg puls, hög kadens, lilla klingan. Och så köra på bara vatten, för det är något jag vill träna på. Målet var att aldrig glida över 140 i puls och att inte halka under 95 eller helst 100 i kadens. Klarade det nääästan, men var visst uppe på 146 i puls och vände i nån backe.

Skottland, Wales eller... Arrie!

Körde utåt Arrie där jag härligt nog alltid får känslan av att jag är i Skottland eller Wales och att det är bäst att ha ett par fingrar på bromsen ifall det oväntat skulle springa ut en skock får rätt över vägen. Inga får den här gången heller, men det var sagolikt vackert i nästan varenda sväng, så där tappa-andan-fint så man blir helt rörd över det. "Skönheten ska frälsa världen", sa väl Dostojevskij? Omöjligt att förbli hedning efter en sån här tur i så fall! Ska minnas den när jag sitter på Monarken i klubblokalen i vinter och trampar 2 x 20 med Mix Megapol i högtalarna och en några år gammal video av Tour de France på teve-skärmen framför mig.

Besvikelse blev bästa backbragden

...eller ja, "bragd" är kanske att ta i, men vem kan låta bli en fin alliteration i rubriken när den bara infinner sig så där? Inte jag … it's stronger than me.

Mysiga Vinningebacken.

Så här var det i alla fall. Undantaget ett trevligt besök på CykelCity i Lund hade jag hela dagen suttit stilla framför datorn och knattrat på mina översättningar. Både kropp och tanke var mer än laddade för en skön lagtempo-urladdning med klubben på kvällen. Hade verkligen sett fram emot det, så när det visade sig att osynkade scheman gjorde att det inte funkade blev jag först rätt besviken. Så fort det stod klart att jag skulle hinna med en egen liten tur på seneftermiddagen visste jag dock precis var jag skulle göra av besvikelsen – den skulle kanaliseras som en smäck rakt in i Vinningebacken, 20 gånger! En oskyldig liten statusuppdatering på Facebook från en klubbkompis – "bra träning igår 20 ggr i vinninge" – hade nämligen satt griller i huvudet på mig. Jag kanske skulle fixa 20 varv jag också? Tror jag hade kört 10 som max tidigare.

Vinningebacken är en mysig liten backe med en genomsnittlig lutning på 4,2%. Strava-segmentet för backen är 0,5 km, men då har man nog inte mätt ända nerifrån grusvägen, dit man ju ska köra för att vända. Största delen av backen är omgiven av ganska höga vallar, och när det blåser ordentligt får man vara försiktig precis när man kommer ut ur vallarna, annars förflyttas man lätt någon meter i sidled, antingen ut i vägbanan eller ut på vägrenen. 

Utmanarna.

Jag började beta av varv efter varv. Skön kvällssol, inte mycket vind. När man kör så många gånger blir man nästan tvungen att variera sig lite för att det inte ska bli för... enahanda. Försökte ha som målsättning att t.ex. hålla samma kadens hela backen, aldrig halka under 20 km/h, stå upp ett helt varv, inte växla ner förrän jag kört förbi den lilla avtagsvägen till höger, köra några (läs något) varv bara på stora klingan. Det går att variera sig i det oändliga, men efter ett tag blev jag nog lite lat. Körde lugnt och sansat upp i jämn fart, utan att låta pulsen stiga alltför mycket. Men så på 13:e varvet fick jag äntligen sällskap. Två cyklister från Staffanstorps CK kom och började mata varv de också. Intressant att notera att det genast rann till lite extra spänst i benen. Tack för det, Jonatan och Olof!

Exprimenterade lite med sittställning när jag rullade ner. Topphastighet när jag hade händerna vid bromsreglagen och satt i normalt hopkrupen ställning var 39,8 km/h. När jag däremot låg i bocken, med knäna mot överröret, armbågarna in och huvudet i princip nere i asfalten kom jag som mest upp i 44,1 km/h. Detta utan att trampa, alltså, för att kunna jämföra. Nu är detta ju inga enorma hastigheter i sig, men man får tänka på att jag och cykeln i bästa fall väger 60 kg tillsammans, förmodligen mindre. Intressant att sittställningen åstadkom en fartökning på 11% i alla fall. Antar att det blir ännu mer om man trampar också (lite osäker på matten här).

Det är viktigt att värma upp
ordentligt först.

Tyvärr tog tidsfristen slut innan benen gjorde det. 16 varv fick jag ihop innan jag var tvungen att pinna hemåt igen. Nöjd i alla fall. Kanske var det den förstklassiga uppvärmningen innan jag stack iväg som gjorde kvällen.