Fyra fina före-frukost-mil

Landsvägen, Skåne, sensommar, kl. 06.30.

(Jag ska sluta med allitterationer i rubrikerna.)

Det som är underbart med cykling är att det ryms så oerhört mycket i det som för den oinvigde kanske bara ser ut som en person som sitter på en sadel och trampar runt med fötterna så att han eller hon förflyttas framåt längs vägen. Jag minns att jag på min allra första racertur upplevde en känsla av saknad så fort jag vände och började styra kosan hemåt. Flera gånger tänkte jag: "Varför i hela världen har ingen berättat det här för mig tidigare? Varför har ingen sagt nåt? Hur har det kunnat finnas en så fantastisk företeelse som landsvägscykling i samma värld som jag utan att jag har vetat om det?" Eller rättare sagt, utan att jag har förstått vad som döljer sig bakom det där som bara ser ut som en person som trampar sig fram längs vägen på en cykel med bockat styre? Cykling påverkar en förstås fysiskt, men på många sätt även känslomässigt och mentalt. Det är fantastiskt.

Ingen tur är den andra lik. Det känns olika i kroppen, är olika jobbigt, man tänker olika tankar, vädret är olika och man har olika cykelkompisar, eller är helt själv. Varje runda är en liten upplevelse i sin egen rätt. Den kan vara lång eller kort. Finrunda eller slitarrunda. Varm, kall, blåsig, blöt. Av det slag som kräver inställningen "uthärda" eller som bara är... alldeles underbar!

I går morse tog jag en tur på fyra mil som var av det sistnämnda slaget - alldeles underbar. Rullade hemifrån strax efter halv sju i det vackraste sensommarskåne man kan tänka sig. Vindstilla dessutom, och de dagarna är snabbt räknade här nere. En bit under tio grader på morgonen, så det blev premiär för både långa armar och ben (supersköna kompressionsbyxor från Skins, fast padden är lite tunn). Min tanke med turen var låg puls, hög kadens, lilla klingan. Och så köra på bara vatten, för det är något jag vill träna på. Målet var att aldrig glida över 140 i puls och att inte halka under 95 eller helst 100 i kadens. Klarade det nääästan, men var visst uppe på 146 i puls och vände i nån backe.

Skottland, Wales eller... Arrie!

Körde utåt Arrie där jag härligt nog alltid får känslan av att jag är i Skottland eller Wales och att det är bäst att ha ett par fingrar på bromsen ifall det oväntat skulle springa ut en skock får rätt över vägen. Inga får den här gången heller, men det var sagolikt vackert i nästan varenda sväng, så där tappa-andan-fint så man blir helt rörd över det. "Skönheten ska frälsa världen", sa väl Dostojevskij? Omöjligt att förbli hedning efter en sån här tur i så fall! Ska minnas den när jag sitter på Monarken i klubblokalen i vinter och trampar 2 x 20 med Mix Megapol i högtalarna och en några år gammal video av Tour de France på teve-skärmen framför mig.

Besvikelse blev bästa backbragden

...eller ja, "bragd" är kanske att ta i, men vem kan låta bli en fin alliteration i rubriken när den bara infinner sig så där? Inte jag … it's stronger than me.

Mysiga Vinningebacken.

Så här var det i alla fall. Undantaget ett trevligt besök på CykelCity i Lund hade jag hela dagen suttit stilla framför datorn och knattrat på mina översättningar. Både kropp och tanke var mer än laddade för en skön lagtempo-urladdning med klubben på kvällen. Hade verkligen sett fram emot det, så när det visade sig att osynkade scheman gjorde att det inte funkade blev jag först rätt besviken. Så fort det stod klart att jag skulle hinna med en egen liten tur på seneftermiddagen visste jag dock precis var jag skulle göra av besvikelsen – den skulle kanaliseras som en smäck rakt in i Vinningebacken, 20 gånger! En oskyldig liten statusuppdatering på Facebook från en klubbkompis – "bra träning igår 20 ggr i vinninge" – hade nämligen satt griller i huvudet på mig. Jag kanske skulle fixa 20 varv jag också? Tror jag hade kört 10 som max tidigare.

Vinningebacken är en mysig liten backe med en genomsnittlig lutning på 4,2%. Strava-segmentet för backen är 0,5 km, men då har man nog inte mätt ända nerifrån grusvägen, dit man ju ska köra för att vända. Största delen av backen är omgiven av ganska höga vallar, och när det blåser ordentligt får man vara försiktig precis när man kommer ut ur vallarna, annars förflyttas man lätt någon meter i sidled, antingen ut i vägbanan eller ut på vägrenen. 

Utmanarna.

Jag började beta av varv efter varv. Skön kvällssol, inte mycket vind. När man kör så många gånger blir man nästan tvungen att variera sig lite för att det inte ska bli för... enahanda. Försökte ha som målsättning att t.ex. hålla samma kadens hela backen, aldrig halka under 20 km/h, stå upp ett helt varv, inte växla ner förrän jag kört förbi den lilla avtagsvägen till höger, köra några (läs något) varv bara på stora klingan. Det går att variera sig i det oändliga, men efter ett tag blev jag nog lite lat. Körde lugnt och sansat upp i jämn fart, utan att låta pulsen stiga alltför mycket. Men så på 13:e varvet fick jag äntligen sällskap. Två cyklister från Staffanstorps CK kom och började mata varv de också. Intressant att notera att det genast rann till lite extra spänst i benen. Tack för det, Jonatan och Olof!

Exprimenterade lite med sittställning när jag rullade ner. Topphastighet när jag hade händerna vid bromsreglagen och satt i normalt hopkrupen ställning var 39,8 km/h. När jag däremot låg i bocken, med knäna mot överröret, armbågarna in och huvudet i princip nere i asfalten kom jag som mest upp i 44,1 km/h. Detta utan att trampa, alltså, för att kunna jämföra. Nu är detta ju inga enorma hastigheter i sig, men man får tänka på att jag och cykeln i bästa fall väger 60 kg tillsammans, förmodligen mindre. Intressant att sittställningen åstadkom en fartökning på 11% i alla fall. Antar att det blir ännu mer om man trampar också (lite osäker på matten här).

Det är viktigt att värma upp
ordentligt först.

Tyvärr tog tidsfristen slut innan benen gjorde det. 16 varv fick jag ihop innan jag var tvungen att pinna hemåt igen. Nöjd i alla fall. Kanske var det den förstklassiga uppvärmningen innan jag stack iväg som gjorde kvällen.

Vägexistens i drygt 4 timmar - och regn

And so we meet again...

Inte cyklat sedan i tisdags, så när jag av logistiska skäl missade båda helgrundorna med klubben (och dessutom drömde på natten att min cykel hade rostat!) var det bara att ta saken i egna händer. Det fick bli Husiesvängen mol allena på eftermiddagen. Jo, för jag har länge haft för mig att jag aldrig har cyklat Slimminge och Kläggeröd, och dessa mytomspunna backar gäckade mig lite i tanken. Det var dessutom samma runda som klubben hade kört på morgonen. (Fast när de körde var förstås SmakSak i Blentarp öppet...)

Kläggerödsbacken - check!
Bara fem mil hem.

Kände på mig att det skulle bli en kul runda när jag någonstans efter första milen låg bakom en bil med registreringsskylt LOL123. Såna där små tecken som cyklande lingvister lägger märke till. Bådade gott alltså, även om regnet började strax därefter och sedan fortsatte i oförändrad intensitet hela vägen hem. Det var ändå rätt så varmt och regnet störde mig egentligen inte. Märkte efter ett tag att jag varken cyklade långsammare eller kände mig nedslagen av regnet, och när jag upptäckte det blev det nästan omvänd effekt: tjoho, här far jag fram i regnet och trivs och det går hur bra som helst! En liten kick alltså.

Ungefär halvvägs var det då dags att ta sig an Slimminge och Kläggeröd. Väl på plats kom jag på att jag faktiskt hade kört båda backarna innan. (På klubbens långrundor tror jag nästan alltid att vi kör på vägar där jag aldrig har varit, vilket nästan aldrig visar sig stämma.) Kläggerödsbacken är verkligen lång – 3,1 km enligt Strava. Regnet öste, det blåste ganska duktigt (motvind) och jag fördrev tiden med att tänka att jag kanske påminde lite om tjejen med regnjackan på Raphas hemsida. Förmodligen inte, men det kändes bra hela backen i alla fall. Trodde förstås att den var slut innan den var det och det var först när jag kom fram till busskuren efter krönet som jag insåg att jag hade kört den förut.

På långrundor, själv eller med andra, brukar jag sällan tänka att jag ska köra så och så långt. I stället tänker jag att jag ska "finnas till på cykeln" så och så länge. I dag fanns jag till på cykeln i ca fyra timmar (medräknat de ca tio gånger jag tog skydd under ett träd för att kolla kartan på mobilen). Under den tiden förflyttades jag nästan 12 mil, varav 9 i varmt regn. Men nu måste jag tvätta och torka cykeln så den inte rostar på riktigt!

Idylliska intervaller - NOT

En lugn tisdagkväll i mitten av augusti. Det var varmt när vi startade klockan 18 från Husie Kyrkoväg, men mot slutet av passet sjönk temperaturen till – i mitt tycke – mycket behagligare temperaturer. Temperaturen i kroppen höll sig dock på topp på vad som skulle bli ett av de tuffare passen i år. Körde med snabba gruppen – först tempofart på en backig 1-milaslinga kring Minnesberg. Två varv. Därefter trampade vi lugnt och sansat i någon mil eller så för att sedan explodera i ett antal maxspurter. Det hjälpte inte att den milda kvällssolen gjorde skuggorna långa mot det skånska landskapet som stilla och idylliskt bredde ut sig omkring oss - det var skitjobbigt ändå! Rundan som helhet var planerad till ca 7,5 mil, men av någon anledning som ingen förstod hade alla 9,5 mil på sina mätare när vi var tillbaka i Malmö. Två bonusmil alltså!

På vägen hem var jag nära att vägga. Vi trampade på i hög fart i blåsten som var svår att värja sig från, oavsett position i klungan. Som vanligt är det när det går undan på platten som jag lätt kroknar. Kanske hade jag ätit lite dåligt under den varma dag som varit också - och kört slut på mig i intervallerna förstås, sådär som man ska. Jag fick be gänget hålla igen några minuter medan jag proppade i mig sesamkakor och GT-tabletter för allt vad tygen höll. Hittade lite extra krafter och höll ända till slutet! Klungan hade decimerats en del och de sista 1-2 milen var vi bara fem stycken som körde belgisk kedja i kapp med skymningen. Benen skrek, men pannbenet jublade och bestämde: vi grejar det!