lördag 31 januari 2015

Spättan, Solo, Snö, Slimminge

Jag erkänner – som lingvist ser mitt beslutsfattande underlag ibland lite annorlunda ut än för många andra. Gav mig ut i morse, lördag, inga särskilda planer för dagen så jag visste att jag kunde vara ute ett tag. Tänkte mig cirka tio mil och trampade iväg utan en helt tydlig plan för dagens rutt. Temperaturen låg strax under nollan och smhi hade lovat/hotat med snö fram på eftermiddagen, så jag tänkte att det kanske vore klokast köra mot havet för att om möjligt undvika is på vägarna (en svartisvurpa från häromveckan i färskt minne nämligen). Men. Så började jag tänka på Slimminge (kategori 4-backe fem mil från Malmö). Och när jag plötsligt insåg att jag kunde få till fyra fina "S" i en tjusig allitteration på Strava-loggen, ja, då blev det mig helt enkelt övermäktigt. Det var starkare än jag – is eller ej, Slimminge fick det bli!

Häckeberga
Det blev en ensam tur. En enda annan cyklist såg jag under hela rundan. Jag letade mig fram genom bokskogen och vidare mot Häckeberga naturreservat. Det var vackert och lite kargt med vitt och brunt som de dominerande färgerna. Någonstans längs vägen började det också snöa ymnigt och ni vet ju hur det är – det blir magiskt i snön. Och tyst. Så tyst att jag plötsligt hörde fåglar som sjöng. Vinter och vår. Det var magiskt. De stundtals rätt stora, ulliga flingorna blev till väggar i ett alldeles eget ljusvitt rum omkring mig där jag cyklade stilla, ensam och tillfreds.

Vid ett par tillfällen körde jag förbi vägskyltar som pekade mig mot platser jag ändå skulle passera på vägen – Blentarp, Veberöd – men via grusvägar. Lite nellad (som di sägor här i Skåne) var jag allt att testa lilla cross-Spättan på gruset, men valde i slutänden att bli kvar på asfalten och i snön.


Kaffe, bulle och blodspillan
Det var skönt att köra crossen idag. I Kläggerödsbacken var det rejält med snömodd på vägen och fläckvis även på andra ställen. Och det är precis av den här anledningen jag älskar att ha en cross – känslan av att om jag vill så kan jag ge mig ut nästan när som helst. Det är en skön känsla, även när jag inte utnyttjar det. Att möjligheten att cykla alltid finns! Men visst känns det att hon är lite tyngre, Spättan, främst i backarna. Och det är nog inte främst de extra tre kilona, jämfört med min Merckx, utan de grova däcken och den tyngre "rullande massan" som gör skillnaden.
         Fast jag konstaterade i dag att både Slimminge och Kläggeröd är förvånansvärt enkla att cykla uppför – hemligheten är bara att hålla extremt låg fart. I dag slog jag nog ett all time low med luuugna, lååångsamma klättringar. Tyckte trots detta att jag var värd en kaffe och kardemummaknuta på Smaksak i Blentarp, så där stannade jag till en liten stund. Gjorde dramatisk entré genom att riva upp ett skärsår på ena fingret när jag drog av mig handsken. Hade precis öppnat munnen för att säga "en dubbel espresso, tack", men fick använda den inandade luften till att i stället säga "förlåt, jag har droppat lite blod här på golvet".

Biking in a Winter Wonderland

Det kändes bra i benen i dag. Lite tungt de sista två milen kanske, när vinden tilltog och dessutom låg mot mig. Men jag hamnade oplanerat i en mycket trevlig liten diskussion med mig själv där jag försökte komma fram till om jag först skulle ta en varm, skön dusch när jag kom hem eller om jag skulle börja med att äta gårdagens överblivna Fajita. A win-win situation where you just can't go wrong! :)

Tio mil ungefär ville jag cykla i dag. Och här är ytterligare en sån där lite knäpp grej som kan göra mig oproportionerligt nöjd (förutom detta med de fyra s:en då) – när jag närmade mig hemma konstaterade jag att jag hade planerat bra och att rundan nog skulle landa på cirka tio mil. Men det blev inte cirka, det blev exakt. För på pricken på metern där jag brukar stanna och slå av min Garmin slog mätaren om till 100 km! Vet inte varför, men denna lilla detalj blev som en hemlig blinkning och pricken över i:et på en mycket skön runda.

Spättan the Skogsrå

Snödäck






















söndag 4 januari 2015

The Blustery Day

Nu känns det som att jag har rullat igång ordentligt igen, efter ett lite längre träningsuppehåll under hösten. (Och nej, jag varken är eller har varit gravid som någon trodde!) Det går ganska snabbt att komma igen när man väl sätter igång, men visst, det märks absolut att det saknas en del mil i benen. Men överlag känns det jättebra och grymt skönt att vara till vägs igen.

Sedan jag skrev sist har jag bland annat blivit med cross - riktigt trevligt! Jag ville ha en cykel som jag kunde tuffa fram på under många år framöver, som skulle klara en gnutta halka och annat skräp på vintervägarna, och som jag inte behövde vara så petigt rädd om. En Cannondale CADX med skivbromsar och Shimano 105 blev det. Just what I wanted, och jag är jättenöjd. Så här ser hon ut, Spättan:

Spättan.
 (Ber om ursäkt för pedalerna, hon har precis
klivit ut från butiken här)

Jag var inställd på att köra Raphas Festive 500 med crossen (500 km mellan jul och nyår), men med all snö som föll i Jönköping där vi var, så vågade jag helt enkelt inte. Inte utan dubbdäck. Såg på Strava att det var folk i Jönköping som körde ändå, med vilka cyklar vet jag inte, men med de snittfarter som hölls hade jag fått trampa hela dagarna om jag skulle fixat de 500 km, så jag valde familj och släktmys i stället. Däremot testade jag mtb för första gången. Lånade systersonens som var ett par nummer för stor och körde en pyttesväng i Hallby. Minus tio grader och massa snö. Kul! Även om rundan var kort hann jag ändå känna in det där som alla pratar om - det är inte snittfarter man jagar, utan äventyr och flow. Testar gärna igen.

Kallt och kul.

I dag var jag ute med klubben på en niomilarunda. Det var grymt blåsigt och jag kände av gårdagens Sufferfest-pass i förrådet (där stationära träningscykeln står inklämd bakom kattlådan) så fort det började rycka lite för mycket i leden. De andra körde racers och jag körde Spättan och trodde ett tag inte att jag skulle fixa det i blåsten, men jag fick vänligt nog tillstånd att krypa in i de minst blåsiga positionerna i ledet, och då gick det utan större problem (tack, klubbkompisar!). En liten hagelskur fick vi också i början, smattrade mysigt mot hjälmarna, annars var det strålande sol och sådär skånskt vackert. Fast blåsigt då. "Man får ju köra baklänges om man ska köra lågintensivt i den här blåsten", som någon sa. 


Klubben Cyklisten, före start.




Det var en blåsig dag...

















Det var isfläckar på sina ställen och jag var glad att jag inte hade 23-millimitersdäcken på. I en kurva körde vi förbi en bil med hästsläp (utan hästar) som halkat i diket, så då tog vi det lite lugnt ett tag.

Något som jag slapp ändå, trots blåst och kyla, var att frysa. För två år sedan köpte jag nämligen ett par rejäla vintercykelskor på en konkursutförsäljning. De har bara mtb-fäste och jag har inte brytt mig om att köpa pedaler till, så de har bara blivit liggande. Men nu för ett par veckor sedan såg jag till att fixa pedaler och spd-klossar och skillnaden är såååå njutbar. Fantastiskt att vara varm om fötterna - tänk att det går! Jag har nog bara förutsatt att man fryser om fötterna om vintern, men med ullstrumpor, vinterskor och neoprenskydd är jag varm som en bebis. Bliss!

Vinterkompisar.

En annan vinterkompis, som kom som en present på posten för ett tag sedan, invigdes i dag. Helt ok. Man luktar som färskt tallris i rumpan och det är ju trevligt. Och fyra timmar håller den för, minst.