"Det finns mitt i skogen...

...en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse."

Jag älskar både takten och innehållet i Tomas Tranströmers dikt Gläntan.

Sitter i Jönköping och intensivjobbar några dagar, så har egentligen varken tid att blogga eller cykla – detta är därför några mycket snabbt ihoprafsade rader. Som av en händelse råkade nämligen cykeln följa med i bagaget, så två små, små rundor har jag unnat mig dessa dagar. Så små och oansenliga att de knappt syns, intalar jag mig.

En oväntad grusväg.

Jag har ett fantastiskt track record när det gäller att köra vilse. Sedan några veckor tillbaka är min Merckx dock utrustad med en ordentlig Garmin med gps. Känner mig särskilt nöjd med funktionen som heter något i stil med "tillbaka till utgångspunkten". Den kan man när som helst trycka på och få en karta som visar hur man bäst tar sig hem igen. Genialt! Och i mitt fall välbehövligt! Men ändå, ibland vill man helt enkelt bara köra, inte bunden av en karta, utan fågelfri och se vart vägen bär. För... det finns mitt i skogen en oväntad grusväg som bara kan hittas av den som kört vilse. Blev jag varse igår. Någonstans runt Habo kyrka valde jag en underbart vacker, slingrande väg. Skogen stod tät på båda sidor, solen strilade ner mellan stammarna och koltrastarna var på högtalare. Och så dofterna. Mmmmm. Men så helt plötsligt behagade den lilla asfaltvägen övergå i grus. What to do? Jag fegade ur faktiskt, eftersom jag inte visste hur lång den var. Åt ett par Dumlekolor, lyssnade lite på fåglarna och vände. Men det var härligt.

Efter ett tag började jag känna igen mig igen. Styrde kosan ut mot Älgafall och bedyrades av ett vänligt äldre par att det inte skulle bli grusväg längre fram. Några kilometer senare stod jag i en T-korsning med grus åt båda håll. Men här visste jag att jag hade kört (vilse) en gång innan, och att gruset inte varade för evigt, så jag rullade på i stilla mak, över Risbro-dammen (tror jag den heter) och vidare genom skogen tills asfalten dök upp igen. En riktigt härlig tur på knappt fem mil blev det.

Risbrodammen. Grusigt, men fint.

I dag ska jag köra tillbaka till Malmö igen, men snodde till mig en knapp timmas cykling här på förmiddagen. Det fina med Jönköping är att man inte behöver cykla särskilt långt för att kunna köra ett ordentligt backpass. Körde upp mot Bankeryd och tog Kortebobacken som uppvärmning. Sedan tillbaka nerför backen och svängde in mot Prinseryd. Svepte Prinserydsbackarna (det heter säkert något annat) tre gånger – två gånger från det korta hållet och en gång från det långa. Riktigt nöjd kände jag mig med detta pass! Framför allt behövde jag det mentalt. Vet med mig att formen har dalat ett snäpp sedan förra året – fysiskt, men kanske ännu mer mentalt. Verkar som att den svajande formen påverkat huvudet ännu mer än kroppen. Intressant. Därför var det riktigt gött att trampa dessa backar i dag, och fixa det i en fart som inte alls var så pjåkig.

Jag berättade om backpasset för min fina mamma som jag bor hos här i Jönköping. "Åh, men DET låter ju trevligt", sa hon. "Då får man ju vila på vägen ner." Så sant. Min ständigt optimistiska mamma. Det är i huvudet det sitter!

Tankar inför Vätternrundan

Ok, då är det bara några veckor kvar till den där stunden i gryningen när man både sammanbiten, en gnutta orolig och samtidigt extremt upprymd rullar ner mot starten i Motala. Man försöker småprata lite med de andra, hör ljudet av skor som klickar i och klickar ur, kollar vilket håll flaggorna blåser åt. Men mest av allt vill man bara i väg. Man vet att det är galet. Man vet att det kommer bli skitskitskitjobbigt. Man vet att man kommer att lida. Och ändå. Pirret i magen, glädjen i benen, kalven som skuttar ut på 30 mils grönbete när ljudet äntligen hörs: beep, beep, beep, beeeeeeeep!

Jag minns fortfarande de första tramptagen på förra årets Vätternrunda, som var min första. "Nu är jag i väg", tänkte jag. "Nu har jag startat. Nu cyklar jag Vätternrundan!" Jag tror nog jag gick runt nästan hela varvet på den energi som kom av den vetskapen: jag cyklar Vätternrundan and I'm still alive, I'm still pedalling! Jag visste att jag hade laddat väl, men hade ingen aning om hur mycket energi och adrenalin som kunde rinna till sen när det väl gällde. Det var häftigt faktiskt.

"Jag kan, jag vågar, det kommer bli kul!" (Sally)

Jag hade valt att köra med klubbens sub 10-grupp. Sub 10 framstod som en drömgräns som jag kanske, kanske skulle klara om precis allt klaffade. Min plan var att åtminstone hänga med till Jönköping och sedan släppa om det gick för fort. Jag minns faktiskt inte hur det hände, men plötsligt märkte jag att jag mest hade sub 9-folk omkring mig (tror de hade haft en olycka och vi kom ifatt). Så då bestämde jag mig för att hänga på dem så länge jag orkade. Och jag orkade hela vägen! Ska sägas att jag inte drog särskilt många meter efter Jönköping, men jag är ändå fortfarande helt paff över att det gick. 9 timmar och 10 minuter rullade vi in på. Jag slog min drömgräns med nästan en timma och hade en toppenrunda på alla sätt - fysiskt och mentalt. Kan fortfarande tänka tillbaks på den och njuta och förundras.

Men i år då? Det ska bli kul att cykla VR igen. Jag ser fram emot det, men jag är inte vrål-pepp, som förra året. Under våren har jag av familjelogistiska skäl missat i princip alla kvällsträningar med klubben. Jag har kört långt på helgerna och har fler mil i benen än vid samma tid förra året, ca 230 tror jag, men jag saknar de där blodsmak-i-munnen-passen och jag tycker mig märka att det är svårare att hitta den där extra växeln, både fysiskt och mentalt. Lite mer mjölksyraträning och en gnutta mer råstyrka hade varit fint. Men det jag mest skulle behöva är nog några pass där jag mentalt fick känna att jag överträffade mig själv. Att jag inte trodde att det skulle gå, men att det gick. Behöver sparka igång huvudet minst lika mycket som benen.

Och det är klart att det är insatsen efter ens förutsättningar som räknas på sätt och vis. Den här våren har krävt mycket energi på andra plan. Men det ÄR kul att köra fort och det ÄR kul att känna sig stark, att flyga över backkrönen och sedan kunna fortsätta i full speed. Det är roligare att vara i riktigt bra form helt enkelt.

Hm, det jag går och grunnar på inför VR är detta: vilken mental inställning ska jag ha? Ska jag fokusera all energi jag har och ge allt för att klara sub 10, eller ska jag ta det lugnare, se det som ett annat slags lopp, vara lite mer medveten om vad som försiggår runt omkring mig och inte bara vrålstirra på hjulet framför mig i 30 mil? Det kan ju också bli bra.

Nej, vet ni, det var terapi att skriva det här, för nu känns det rätt självklart: jag satsar det jag har, kör så snabbt och snyggt jag kan. Sen kan dagsform, väder och vind och tusen andra saker spela in, men då får man vara flexibel och anpassa efter det i stunden. Ok, det ska bli kul! Snart kör vi! Och de mål jag definitivt inte kommer att rucka på är samma som jag satte upp inför förra året:

- att inte klaga en enda gång på hela rundan
- att njuta av stämningen och att det är så roligt att cykla
- att, oavsett tid, vara mycket nöjd med mig själv när jag går i mål

Heja gärna på mig om du ser mig susa förbi längs pölen!