Rapha Women's 100 Malmö

Någon ringde i sista sekund och ville med.
Vi väntade vid Jägersro, och så blev vi
plötsligt sex!

I söndags var det dags för Rapha Women's 100 där över 8000 tjejer världen över gick ihop i olika konstellationer för att cykla 10 mil tillsammans. Turer ordnades på flera olika platser i Sverige och det var en häftig känsla att veta att det just den här dagen var en massa andra tjejgäng ute på vägarna. Jag cyklar gärna i mixade grupper, eller - som det oftast blir i realiteten - som ensam tjej bland grabbarna, men det ÄR verkligen en FANTASTISK känsla att köra bara tjejer ibland också. Särskilt om det inte bara blir en ren solskensrunda, utan även ligger en viss bedrift i det hela. Och så får jag nog säga att det kändes med vår lilla tur som utgick från Malmö. Ja, för numerärt blev det en "liten" tur. Från början hade drygt 30 personer anmält sitt intresse. Förra året var vi 17 stycken, så jag räknade nog med över 20 i alla fall. Men med hällregn och åska natten innan och med stark vind på morgonen blev det, förståeligt nog, ett kraftigt kvinnofall. Sex stycken blev vi, varav en var tvungen att avvika efter ca tre mil för att hinna med en inplanerad middag.

Och jag kan förstå att folk tvekade att haka på. Det verkade som om de flesta av Skånes cyklister hade valt att stanna inne den här dagen. Under våra tio mil mötte vi bara ett annat gäng från CK Ringen samt två andra cyklister - annars helt tomt, vilket förstås är enormt ovanligt en söndag i juli.

Blåsigt och glatt!

Men vi som dök upp rullade ändå glada i hågen ut från Malmö och möttes nästan genast av rätt så galet hård mot- och kantvind, runt 20 sekundmeter i byarna. Glatt nog var turen lagd längs slingrande vägar, så vindriktningen ändrades konstant. Jag märkte att jag började tänka att "nu svänger vi medvinds" eller "nu svänger vi motvinds".

Fika i Vismarlöv med lite Instagrammande och Facebookande, allmänt pladder och upptäckt av gemensamma vänner. Jag älskar hur lätt det är att umgås utifrån två hjul och ett bockstyre. De tio milen gick som en dans - god stämning, ingen blåste i diket och alla bidrog med pepp och gott humör! Love it!! Tack alla ni som körde!!

Väl hemma blev det spaghetti, cykeltur med barnen till Ica och sedan slutet på Tour de France på teve. Så inspirerande att se – men efter en höjdardag på cykeln med andra starka tjejer blev jag extra glad över sonens spontana replik vid prisutdelningen: "Alltså, vore det inte bättre om det var deras fruar som stod där och pussade dem i stället för de där typerna? Jag slår vad om att cyklisterna hellre hade velat att det var fruarna. Inget ont om de där typerna förstås, men ja... du fattar!" Javisst, jag fattar.

Wind jackets were the name of the game