Tankar inför Vätternrundan

Ok, då är det bara några veckor kvar till den där stunden i gryningen när man både sammanbiten, en gnutta orolig och samtidigt extremt upprymd rullar ner mot starten i Motala. Man försöker småprata lite med de andra, hör ljudet av skor som klickar i och klickar ur, kollar vilket håll flaggorna blåser åt. Men mest av allt vill man bara i väg. Man vet att det är galet. Man vet att det kommer bli skitskitskitjobbigt. Man vet att man kommer att lida. Och ändå. Pirret i magen, glädjen i benen, kalven som skuttar ut på 30 mils grönbete när ljudet äntligen hörs: beep, beep, beep, beeeeeeeep!

Jag minns fortfarande de första tramptagen på förra årets Vätternrunda, som var min första. "Nu är jag i väg", tänkte jag. "Nu har jag startat. Nu cyklar jag Vätternrundan!" Jag tror nog jag gick runt nästan hela varvet på den energi som kom av den vetskapen: jag cyklar Vätternrundan and I'm still alive, I'm still pedalling! Jag visste att jag hade laddat väl, men hade ingen aning om hur mycket energi och adrenalin som kunde rinna till sen när det väl gällde. Det var häftigt faktiskt.

"Jag kan, jag vågar, det kommer bli kul!" (Sally)

Jag hade valt att köra med klubbens sub 10-grupp. Sub 10 framstod som en drömgräns som jag kanske, kanske skulle klara om precis allt klaffade. Min plan var att åtminstone hänga med till Jönköping och sedan släppa om det gick för fort. Jag minns faktiskt inte hur det hände, men plötsligt märkte jag att jag mest hade sub 9-folk omkring mig (tror de hade haft en olycka och vi kom ifatt). Så då bestämde jag mig för att hänga på dem så länge jag orkade. Och jag orkade hela vägen! Ska sägas att jag inte drog särskilt många meter efter Jönköping, men jag är ändå fortfarande helt paff över att det gick. 9 timmar och 10 minuter rullade vi in på. Jag slog min drömgräns med nästan en timma och hade en toppenrunda på alla sätt - fysiskt och mentalt. Kan fortfarande tänka tillbaks på den och njuta och förundras.

Men i år då? Det ska bli kul att cykla VR igen. Jag ser fram emot det, men jag är inte vrål-pepp, som förra året. Under våren har jag av familjelogistiska skäl missat i princip alla kvällsträningar med klubben. Jag har kört långt på helgerna och har fler mil i benen än vid samma tid förra året, ca 230 tror jag, men jag saknar de där blodsmak-i-munnen-passen och jag tycker mig märka att det är svårare att hitta den där extra växeln, både fysiskt och mentalt. Lite mer mjölksyraträning och en gnutta mer råstyrka hade varit fint. Men det jag mest skulle behöva är nog några pass där jag mentalt fick känna att jag överträffade mig själv. Att jag inte trodde att det skulle gå, men att det gick. Behöver sparka igång huvudet minst lika mycket som benen.

Och det är klart att det är insatsen efter ens förutsättningar som räknas på sätt och vis. Den här våren har krävt mycket energi på andra plan. Men det ÄR kul att köra fort och det ÄR kul att känna sig stark, att flyga över backkrönen och sedan kunna fortsätta i full speed. Det är roligare att vara i riktigt bra form helt enkelt.

Hm, det jag går och grunnar på inför VR är detta: vilken mental inställning ska jag ha? Ska jag fokusera all energi jag har och ge allt för att klara sub 10, eller ska jag ta det lugnare, se det som ett annat slags lopp, vara lite mer medveten om vad som försiggår runt omkring mig och inte bara vrålstirra på hjulet framför mig i 30 mil? Det kan ju också bli bra.

Nej, vet ni, det var terapi att skriva det här, för nu känns det rätt självklart: jag satsar det jag har, kör så snabbt och snyggt jag kan. Sen kan dagsform, väder och vind och tusen andra saker spela in, men då får man vara flexibel och anpassa efter det i stunden. Ok, det ska bli kul! Snart kör vi! Och de mål jag definitivt inte kommer att rucka på är samma som jag satte upp inför förra året:

- att inte klaga en enda gång på hela rundan
- att njuta av stämningen och att det är så roligt att cykla
- att, oavsett tid, vara mycket nöjd med mig själv när jag går i mål

Heja gärna på mig om du ser mig susa förbi längs pölen!