I love backar och vindstilla

Är i Jönköping över påsken och passade på att köra en tur med La Lepre Stanca. Eftersom jag precis blivit klar med en artikel till Cycling Plus om detta rosafärgade cykelgäng i Jönköping kändes det kul att nu få köra en sväng med dem igen. Samling vid Piren klockan 9, och jag rullade dit i tjock, tjock dimma, men med hopp om ljusare tider. Alla väderprognoser lovade sol och 16 grader varmt, så jag klädde mig efter det. När jag kom fram till Piren var mina ullbenvärmare alldeles vita utanpå, som om dimman hade fastnat på dem. Riktigt vackert och stämningsfullt såg det ut och det finns säkert något poetiskt att säga om det. Jag ska skriva det så fort jag kommer på det. Att köra med glasögon var rent farligt, eftersom de immade igen direkt.

Framme vid Piren hade jag redan hunnit bli ganska kall – Vättern kyler ordentligt – men en av de fem övriga cyklister som dök upp kom med bara ben, vilket genast skickade optimistiska vibbar om att vi hade en skön tur framför oss, även om det såg ruggigt kallt ut där på morgonen.

Piren, Jönköping, påskafton kl. 9

Jag älskar att cykla i Jönköping. När jag tittar på mina Strava-segment härifrån blir jag alltid full i skratt. För Skåne-cyklisten ser det komiskt ut. Som att varje tur börjar med att man kör upp för en brant vägg. Och typ så är det. Man kommer helt enkelt inte ut ur stan om man inte först klämmer ett par stora, feta backar. Jönköpingscyklisterna tar det dock med ro och trampar lugnt på under stilla småprat. De är väl vana. Så som vi i Skåne säger oss vara vana vid den ständiga vinden – fast jag vet att det inte är sant. I alla fall är inte jag helt sanningsenligt när jag påstår det. För man vänjer sig aldrig vid vind. Den tar aldrig slut, den är nyckfull och ständigt psykande och någonstans i bakhuvudet letar man alltid efter den där knappen där man bara kan stänga av den.

Backar däremot, tar slut. Och har det först gått uppför går det förstås någonstans längre fram också nerför. Backar kan vara trevliga, inbjudande, utmanande eller lite hotfulla, men till slut har man ändå lagt dem bakom sig, "besegrat" dem. Det ger en större boost än att timme efter timme ligga och slita mot vinden som ändå alltid vinner. Den fortsätter även när rundan är slut.

791 höjdmeter skrapade jag ihop på mina tio mil i dag. Ändå gick det förvånansvärt lätt, trots ett hyggligt snitt på 30 km/h. Nu vågade jag i och för sig inte dra något särskilt i början, eftersom jag misstänkte att 30-tempo med massa backar kanske inte var lika lätt att hålla som samma fart nere i platt-Skåne. Några i gänget hade dessutom en tid att passa, så jag satsade på att hålla mig fräsch för att inte tvinga hela tåget att bromsa. Men det är nog så att Skånevinden sliter och härdar en hel del ändå, även när man ligger längre bak i leden. Klungan skyddar mot fartvind, men inte alls lika bra mot kantvind. Det finns säkert någon formel där man kan jämföra sekundmeter med höjdmeter per cyklad mil eller något sådant. Kände i dag att all den där vinden man gnetar med kanske är värd några backar ändå.

I dag var det i alla fall vindstilla och det var lätt att susa fram bakom de rosa ryggarna. De sista tre-fyra milen var jag med och drog och det var gött att känna att det fanns gott om krafter i benen. Och det var såååå vackert. Och luktade såååå gott. Och var alldeles, alldeles underbart. Vet inte om det blev 16 grader, men en bra bit över tio i alla fall, och strålande sol. En lätt dimma låg kvar över Vättern när vi rullade in i Jönköping igen. Känslan en bra stund efter hemkomsten var en mix av intensiv "efternjutning" och ett lika intensivt "åh nej, åh nej, åh nej, rundan är slut, åh nej!" Har aldrig trott på det där man fick höra när man var liten – att man ska sluta när man har som roligast. Hade lätt kunnat köra dubbla sträckan i dag.

Festive 500... blev Festive 332

I ett glatt ögonblick registrerade jag mig till Raphas utmaning Festive 500 som går ut på att cykla 500 km mellan jul och nyår. Ett kul mål som definitivt är en utmaning, men absolut inte ouppnåligt. Perfekt alltså. Under större delen av julhelgen har jag befunnit mig i Jönköping, så Malmö-cykelbenen fick sig ett abrupt uppvaknande i backarna där. Jättekul! Hittade också trevligt cykelsällskap genom La Lepre Stanca. Samling på Piren varje dag klockan nio (fast somliga tjuvstartade och började sju någon dag för att klippa sådär 25 mil i decembermörkret).

I takt med att man cyklar registreras ens kilometer på Strava. Där kan man också följa hur det går för andra som antagit utmaningen. Hittills har jag fixat 66% av 500 km, d.v.s. 332 km. Tyvärr lyckades jag i bilen på väg ner till Malmö radera nästan tre dagars jobb när jag skulle vara effektiv och jobba medan mannen körde. Helt galet. Så i går kväll bestämde jag mig för att ge upp Festive 500. Får helt enkelt inte ihop det med det extrajobb som blev. Men hjärtat var visst inte med i beslutet, för i morse kunde jag ändå inte hålla mig... kaaaaaanske skulle jag hinna fixa det ändå? Gav mig ut på en liten fyramilasväng i kallt, skönt väder. Ett utslag för optimism, för rent krasst inser jag att det inte kommer att funka om jag vill göra ett bra jobb. Så nu disciplinerar jag mig och ger upp. Väldigt intressant att upptäcka hur långt inne det beslutet satt. Det hade ju varit så kul! Men tänker på en god vän som sa att uthållighet är något bra, men att vara envis, det är bara dumt. 

Hursomhelst. Festive 500 gjorde att jag träffade nya cykelkompisar, cyklade nya vägar, gladde benen med många branta backar samt cyklade drygt 33 mil på fem dagar. Det hade jag definitivt inte gjort om jag inte hade antagit utmaningen in the first place!

Här kommer mellandagarnas cykling i bilder:

Julafton, Piren i Jönköping, kl. 9.00.

Bara en person till dök upp denna julaftonsmorgon. Tror båda
blev lika glada över att se den andre. Fem sköna mil i lätt regn
utåt Lekeryd, Barnarp, Taberg och Hovslätt blev det.

Mer folk dagen därpå. Mer regn också. Vi körde åt Bankerydshållet och
kom tillbaks via Åsa-sjön och sedan Hovslätt. I duschen kunde jag
betrakta tre fina färger på fötterna: blåa naglar, röda tår, kritvita fötter.
Men det var det värt. Jättekul runda, och regn är inte så pjåkigt ändå.
Så länge man inte börjar skaka av köld så gillar jag det!

Syrrans proffsiga skotork kom till användning. Shimano-skorna är
systersonens, som hängde med en bit på dagens runda, innan han tog
skogsvägen hem.

I mammas trädgård.

Mycket skog i Jönköping. Den här turen körde
jag med "elit-Ann" som varit med dagen innan.
Lite frost i dikesrenarna, men helt ok på vägen.
Kul, snackig tur! Jag älskar att vara ute!

Sista dagen i Jönköping. Kallt och vackert.

Innan start. Sju stycken tror jag vi blev den här dagen...

...på slutet var vi bara fyra. De här snällingarna tog en särskild sväng för att
jag skulle få en fin Jönköpings-bild med Vättern i bakgrunden.
Åtta mil blev dagens runda.

Di kör hårt i Jönköping. #ensammedracer

En rysare.

Tillbaks i den skånska myllan.

Tack och hej!

Att sätta ner foten

På besök i uppväxtstaden Jönköping över helgen och passade på att ta mig en tur med Cykellistan, som ordnade spontanträning på förmiddagen. 6 mil och runt 27-30 km/h utlovades – perfekt. Strax efter klockan åtta på morgonen trampade jag i väg till den angivna macken på Barnarpsgatan. På vägen dit tänkte jag på vad fantastiskt, och unikt kanske, det är att man bara kan stråla samman så där, med vilt främmande människor, och sedan tillbringa flera timmar ihop och ha hur trevligt som helst. Förra gången jag försökte mig på något liknande, då med ett tjejgäng i Jönköping, dök det bara upp en enda cyklist till den angivna mötesplatsen – och det var dessutom en manlig sådan! Lite komiskt, men vi drog i väg och fick en skön, kul runda ändå. I like.

I dag blev vi åtta cyklister som samlades. Solen nere i stan byttes mot dis och dimma och kylslaget väder nästan så fort vi kom upp för Åsenvägen. Inga knävärmare, däremot många backar som hjälpte till att hålla värmen någotsånär. Konstaterade att vår "backerunda" med klubben i Malmö i torsdags knappt var värd namnet. Vi kom då inte ens upp i hälften av de höjdmeter vi betade av på den här turen. På knappt två timmar avverkade vi en halv Vätternrundan, höjdmetermässigt, enligt rundans initiativtagare Mats. Riktigt kul för en skånecyklist!

Facebook-paus, eller vad?

Efter några mil gavs plötsligt signal att vi skulle stanna. Trodde killarna tänkte lyxa till det med en kissepaus, så där som de brukar, men i stället ställde de sig framför några skyltar och började fibbla med sina mobiltelefoner! Vad var det här? Allvarligt Facebook-beroende, eller vad? Det visade sig dock att de registrerade en av checkpunkterna på en tävling som Cykellistan och La Lepre Stanca ordnar tillsammans med Öster Cykel. Under september månad ska man ta kort på sig själv på minst åtta av fjorton angivna checkpoints (efter att ha cyklat dit alltså). En tävling helt i min smak. Lite äventyr, lite orientering, lite fotografering. Här kan man läsa mer om det hela: http://www.laleprestanca.se/septemberbrevet/

Första halvan av turen var mest uppför. Sedan några riktigt långa utförslöpor där jag tror jag snuddade 65 km/h som mest (säg inget till mamma). På hemvägen gjorde vi en avstickare upp på Tabergstoppen, som också var en av checkpunkterna i tävlingen. En kategori 4-backe på en dryg kilometer som enligt Strava lutar 24,8 % på det brantaste stället. Jag kom upp och får nog säga att jag kom upp relativt snabbt. Men. Eftersom det finns ögonvittnen måste det väl sägas. Nånstans i den brantaste delen på slutet stannade jag och satte ner foten. En oväntad överraskning, för visst hade jag orkat. Brukar sällan vara den som ger mig, i synnerhet inte när det gäller så roliga saker som cykling. Finns det minsta gnutta energi att hämta i minsta lilla depå i kroppen, så nog brukar jag kunna plocka fram den.

Kom upp på Tabergs topp efter en retlig liten fotnedsättning.

Dagens fotnedsättning ett mysterium alltså. Kanske var jag rädd för en snygg spd-vurpa där med mitt nyfunna cykelgäng, och att det alltså var ren fåfänga som gjorde det? Det gick väldigt långsamt att trampa runt på vissa partier, även när jag stod med all vikt på pedalerna. Nåja, efter några sekunder kom jag till besinning, klickade i foten igen och snirklade mig upp resten av vägen. Liiiite retligt (läs jätteretligt) med den där mikropausen, men backen ligger kvar - nästa gång får det bli en QOM i stället! Tack till Cykellistan för en go tur på alla sätt!