Som att föda barn

I går var jag ute på min första uterunda sedan före nyår. Massa jobb samt en släng magsjuka lagom till nyår har inneburit en lite längre cykelpaus än vanligt. (Min nyårsmeny bestod av några bananer, en kopp blåbärssoppa, te samt en av mannen tillagad crème brulée för att fira på kvällen.) Anyway, i går fick jag äntligen tillfälle att köra en sväng. En person till stod och väntade vid Cyklistens lokaler när jag kom dit klockan nio och efter någon mil hämtade vi upp ytterligare en. SMHI hade lovat vind och regn och löftet hölls. Men regn... Tja, I kind of like it. Det enda jag egentligen ogillar på cykel är att bli sådär alldeles genomkall, så att man skakar och inte tinar på flera timmar efteråt, samt att gå in i väggen p.g.a. för dålig energitillförsel. Båda dessa tillstånd kan förstås vara riktigt gräsliga. Men sen är det lite med cykling som att föda barn. Efteråt tänker man: "Äsch, det var väl inte så farligt ändå? Det gick ju bra. Fixar ju jag, får va lite tuff bara." Och fast man rent teoretiskt vet och minns hur man led, så tror man ändå inte riktigt på det. Och så gör man det igen. Och igen.

Visst är det en vacker bild? Vägen, regndiset, den outtalade frågan som
 hänger i luften – ska de lyckas laga cykeln, eller är de strandade?

I går körde vi i alla fall ca sju mil. Drygt halvvägs rasade en av cyklarna ihop, och trots att klubbens supermekaniker Leif var med var det inget som gick att lösa på plats, så det fick bli bärgning av cykel och cyklist, medan Leif och jag fortsatte själva. Helt säker på att haveriet måste ha skett preciiiis där rundan vände och det blev motvind, för vi fick verkligen slita hela vägen hem. Men det var kul och jag kände mig stark och vi turades om att dra. På sista biten på vägen fram mot Malmö-skylten, där vi brukar ha fri fart och skyltspurt på somrarna, kändes det som att blåsten gjorde knappa 20 km/h till en alldeles lagom hastighet, som krävde ungefär samma ansträngning som att ligga i drygt det dubbla en fin sommarkväll. Känns som att det helt enkelt är omöjligt att cykla samma vägsträcka två gånger – det är alltför många parametrar som spelar in och som sätter sin prägel på varje tur. Väder och vind förstås. Sällskap. Den egna formen, fysiskt och mentalt. Hur långt man kört. Hur långt man ska köra. Om man vet att man har en liten bit choklad i ryggfickan eller om det bara ligger en torr gammal energy bar från förrra årets VR där. För att bara nämna något.

En annan grej som jag känner mig riktigt nöjd över är ett impulsköp som visade sig ännu bättre än jag trodde. Eller helt impuls var det inte, för jag har tänkt att jag någon gång skulle vilja investera i en träningscykel att ha hemma (fantastisk anledning att röja i förrådet!), men kanske inte just nu. Men så råkade jag ramla på den här på Stadium.

Massa rea och dessutom 20% extra rea på allt just den dagen jag var där, så jag slog till – och är supernöjd. Inte minst med att den har watt-mätare, vilket jag inte hade räknat med. Statistik är kul och att lätt kunna hålla koll på puls, kadens och watt möjliggör riktigt effektiv träning. Kommer bli en del högintensiva 4-minutare samt 20-minutare på mjölksyratröskeln. Och så Sufferfest-videos förstås, som jag verkligen gillar. Kändes lite komiskt att stå bland alla gamla bokhyllor, kassar med kläder, pantburkar och annat förrådsbråte och skruva på Ultegra-pedalerna, lånade från min sommarcykel. No more trainer!

Mr Wiggins, of course.

Till sist måste jag såklart bara tipsa om en artikel från The Independent som säger att engelsmännen – bless their hearts – enligt en undersökning anser att cyklister är "more intelligent, charitable and cool than the average person." Som om det vore en nyhet, men ändå.