The Longest Day

The Longest Day. It might be long & happy or long & heavy, but for one reason or another, some days leave a deeper mark in our experience. At times so much that a single day can fill the emotional space of a week or more in our memory log. And yet, every day has the same number of hours, minutes, seconds. Every living person is allotted an equal amount of time, day by day. So what would make a day – a long day?

The day before, getting ready.
Photo: Beth Bryn Hodges

A few months ago I experienced a really long day. It was exciting and hard and contained some of the most adrenalin-packed moments I've had on a bike. And yes, it was a long day measured in hours awake and hours spent on a bike, but what really made it stand out was probably the vast span of different emotions crammed into a relatively short time. From the lowest lows to the highest highs.

At 5.30 in the morning we rolled out from our little hotel in Sault, Provence, with the aim of climbing the Mont Ventoux and one of the toughest stages of the Tour de France. We were a group of six riders from five different countries. Different personalities, different languages, different strengths, different riding styles and different singing abilites (yes, because when the going got tough – we sang!). Mentally I knew I was up for it. Physically, though, I wasn't entirely sure I actually had the strength to pull it through, no matter how strong I felt in my mind. Coming from a flat area in southern Sweden I'm not very used to climbing hills, let alone mountains, so with little to no previous experience I couldn't know exactly what those legs were made of. I knew I could go long, but could I go high? I would simply have to find out.

The number of elevation metres crammed into each kilometer was somewhat ridiculous and for the first time I had a sense of panic on the bike – surely the road must flatten out a bit after the next bend? But for many kilometres the average grade stayed persistently around 10 % and our only option was to keep pedalling lest we fall off our bikes. I remember celebrating when every now and then I hit the 10 km/h mark, thinking I was going pretty fast. 

There were also moments when we lost ourselves completely in the beauty and drama of our surroundings where every atom was spectacular in its own right. We passed fragrant lavender fields and vineyards with trees in perfect order. Before we hit the Mont Ventoux proper we went through a lush gorge, the narrow road winding its way along drastic drops and steep mountain walls, sometimes disappearing into a short, dark tunnel through the rock. We met a fox and we stopped at a sleepy cafe for coffee and some boule playing. Every impression intensified by the task ahead – defeating the mountain.

Hello baby, we're coming!

Just over halfway to the top a lack of salt and magnesium, combined with cold, wet clothes after a short shower briefly sent me into an emotional and physical dip. Thankfully we stopped at a little restaurant some five kilometres from the summit and I was able to warm myself by the fire, change some clothes and get a bit of salt into my system. When we set off again we left behind the thick forest that had covered the mountain so far and ventured into the barren, moon-like landscape that stayed with us all the way to the top. From a distance we saw the weather station at the summit – the landmark I had seen on so many videos and pictures before we went. With every serpentine bend it played peek-a-boo with us, gleefully luring us on.

Suddenly everything in me reacted and adrenalin was rushing through my body like I’ve never experienced before. The change from just minutes before was drastic. I felt completely euphoric and in a second I knew I was SO going to finish this ride, strong and happy and on top of the world. The last kilometres before the summit were some of the steepest ones, and in a way the hardest, but there and then I didn’t want to change anything. I was full of adrenalin, content and happy, extremely tired, with aching legs and with my riding mates singing all around me. It was magic and I wanted to stay in the moment for the longest time. For the longest day.

See the film from our venture here: https://vimeo.com/136841577
Read more blogs about The Longest Day at Rapha: http://pages.rapha.cc/stories/the-longest-day

                      

More photos below:

                   

The day before the day.
Photo: Julien Verlay

              

An early puncture - the one and only.

Stopping for coffee in a little village.

Made some friends.

When in France... boule.

Salt and some warmth and I was feeling better. The poor dog got nothing, except a few pats.
Photo: Beth Hodge Bryn

What else do you need than a hot fire, a few friends and the anticipation of reaching the summit?

Going as a team.
Photo: Ricky Buckenlei

Almost there. No way I could not smile at this point!

At.The.Top.

The singing team, the best.

Rapha Women's 100 Malmö

Någon ringde i sista sekund och ville med.
Vi väntade vid Jägersro, och så blev vi
plötsligt sex!

I söndags var det dags för Rapha Women's 100 där över 8000 tjejer världen över gick ihop i olika konstellationer för att cykla 10 mil tillsammans. Turer ordnades på flera olika platser i Sverige och det var en häftig känsla att veta att det just den här dagen var en massa andra tjejgäng ute på vägarna. Jag cyklar gärna i mixade grupper, eller - som det oftast blir i realiteten - som ensam tjej bland grabbarna, men det ÄR verkligen en FANTASTISK känsla att köra bara tjejer ibland också. Särskilt om det inte bara blir en ren solskensrunda, utan även ligger en viss bedrift i det hela. Och så får jag nog säga att det kändes med vår lilla tur som utgick från Malmö. Ja, för numerärt blev det en "liten" tur. Från början hade drygt 30 personer anmält sitt intresse. Förra året var vi 17 stycken, så jag räknade nog med över 20 i alla fall. Men med hällregn och åska natten innan och med stark vind på morgonen blev det, förståeligt nog, ett kraftigt kvinnofall. Sex stycken blev vi, varav en var tvungen att avvika efter ca tre mil för att hinna med en inplanerad middag.

Och jag kan förstå att folk tvekade att haka på. Det verkade som om de flesta av Skånes cyklister hade valt att stanna inne den här dagen. Under våra tio mil mötte vi bara ett annat gäng från CK Ringen samt två andra cyklister - annars helt tomt, vilket förstås är enormt ovanligt en söndag i juli.

Blåsigt och glatt!

Men vi som dök upp rullade ändå glada i hågen ut från Malmö och möttes nästan genast av rätt så galet hård mot- och kantvind, runt 20 sekundmeter i byarna. Glatt nog var turen lagd längs slingrande vägar, så vindriktningen ändrades konstant. Jag märkte att jag började tänka att "nu svänger vi medvinds" eller "nu svänger vi motvinds".

Fika i Vismarlöv med lite Instagrammande och Facebookande, allmänt pladder och upptäckt av gemensamma vänner. Jag älskar hur lätt det är att umgås utifrån två hjul och ett bockstyre. De tio milen gick som en dans - god stämning, ingen blåste i diket och alla bidrog med pepp och gott humör! Love it!! Tack alla ni som körde!!

Väl hemma blev det spaghetti, cykeltur med barnen till Ica och sedan slutet på Tour de France på teve. Så inspirerande att se – men efter en höjdardag på cykeln med andra starka tjejer blev jag extra glad över sonens spontana replik vid prisutdelningen: "Alltså, vore det inte bättre om det var deras fruar som stod där och pussade dem i stället för de där typerna? Jag slår vad om att cyklisterna hellre hade velat att det var fruarna. Inget ont om de där typerna förstås, men ja... du fattar!" Javisst, jag fattar.

Wind jackets were the name of the game

Efter VR

Två veckor sedan Vätternrundan, men det känns redan ganska länge sedan. Jag är jättenöjd med min runda men vet inte riktigt vad jag ska rapportera kring den. Förmodligen för att jag inte var supertaggad innan och för att inga spektakulära saker inträffade längs vägen. Men. Ungefär så här var det:

Kvällsstartarna rullar iväg. Härlig känsla att få se både
solnedgång och soluppgång från cykeln.!

Jag hade hoppats på att i bästa fall komma in runt tio timmar samt att ha en kul, skön runda. Jag var förkyld och allmänt inte i någon toppform. But off we went, klockan 05.30 på lördagsmorgonen. Solen sken och även om vinden var något hårdare än utlovat var den ändå inte särskilt besvärlig. I början hamnade jag och mina klubbkompisar från Klubben Cyklisten i en jätteklunga på kanske 40-50 personer. Vi körde på i god takt, men det var inga problem att ligga och cruisa någonstans där i mitten. I Ödeshög - kissepaus. Och då märktes det förstås att det var killarna som styrde tåget, för vilka tjejer hade valt att stanna vid ett långt dike där i princip varenda meter var full av brännässlor? Jag mindes förra årets brännässlekyssar i rumpan och irrade runt efter ett vettigt ställe att sätta mig på. Hittade till slut en liten sektion med blåklint där jag dök ner och lättade på trycket.

Efter Ödeshög blev vi mer uppsplittrade och jag och de andra sub10:orna från klubben stretade på i slättvinden. Jag kände mig trött. Alltså sömning typ, och lyckades inte tagga till eller hjälpa till och dra. Förmodligen körde jag lite mer än nödvändigt slut på mig då det stundtals blev rätt ryckigt i leden. Jag mådde illa, kunde inte äta och dricka ordentligt och insåg att det inte skulle funka hela vägen. Riktigt pissigt kändes det faktiskt, rent fysiskt. Men eftersom vi startade nästan sist bland de vanliga klungorna, innan snabbklungorna som ju startar senare på förmiddagen, fanns det inte så många andra grupper att haka på, så jag försökte hålla ut så länge det gick. "Till Gränna", tänkte jag först. Sedan: "Till Jönköping." Och så slutligen: "Till Fagerhult." I Fagerhult gick vi in i depån och jag meddelade de andra att jag skulle ta ett längre stopp (15 minuter blev det) och att de skulle köra utan mig.

Men sedan - o lycka! När jag skulle iväg såg jag ett gäng på kanske 20 personer från Fredrikshof som precis skulle iväg. Jag visste att de brukar köra disciplinerat och bra, så när jag hörde att de var på väg att ge sig av skyndade jag mig upp på vägen och la mig i svansen. Det visade sig vara ett sub9.30-gäng som hade startat en kvart senare än jag. De körde alltså rätt så snabbt, ändå gick det hur bra som helst att ligga där bak och mala. Javisst, jag hade rätt ont i knän och rumpa ett tag. Det gick rykten om en snabb kissepaus, men den röstades tydligen ner, så jag stannade inte någon mer gång på hela rundan. Hade jag fått för stockholmarna hade jag absolut klarat att gå runt i belgisk kedja, men det var grindvakt som gällde och jag fick snällt ligga där bak och vara trevlig. Det är fascinerande hur det funkar, detta med vad man orkar och inte orkar. Jag hade aldrig fixat att vara med och dra i vårt lilla gäng fram till Fagerhult, men i en stor klunga med jämn körning hade jag klarat belgisk i hög fart, dock inte att ligga kvar några längre stunder där framme. Fredrikshof:arna rullade i mål på 9.15 vilket innebar att jag gick in på 9.30. Jag var nöjd med min tid, min körning efter omständigheterna och att jag inte var helt slutkörd när jag kom fram till Motala. Men jag blev väldigt GLAD och STOLT när vi rullade ner mot vattnet och målgången, det måste medges. Det ÄR härligt att klara något stort, att slutföra något.

Nästa stora att klara och slutföra är fortfarande under planering. Men om allt klaffar och det inte blir totalgrisigt väder blir det långfärd tillsammans med en vän från Stockholm till Örnsköldsvik senare i sommar, men det får vi ta i ett senare inlägg.

Och så lite häng med bästa gänget i parken efteråt.