Efter VR

Två veckor sedan Vätternrundan, men det känns redan ganska länge sedan. Jag är jättenöjd med min runda men vet inte riktigt vad jag ska rapportera kring den. Förmodligen för att jag inte var supertaggad innan och för att inga spektakulära saker inträffade längs vägen. Men. Ungefär så här var det:

Kvällsstartarna rullar iväg. Härlig känsla att få se både
solnedgång och soluppgång från cykeln.!

Jag hade hoppats på att i bästa fall komma in runt tio timmar samt att ha en kul, skön runda. Jag var förkyld och allmänt inte i någon toppform. But off we went, klockan 05.30 på lördagsmorgonen. Solen sken och även om vinden var något hårdare än utlovat var den ändå inte särskilt besvärlig. I början hamnade jag och mina klubbkompisar från Klubben Cyklisten i en jätteklunga på kanske 40-50 personer. Vi körde på i god takt, men det var inga problem att ligga och cruisa någonstans där i mitten. I Ödeshög - kissepaus. Och då märktes det förstås att det var killarna som styrde tåget, för vilka tjejer hade valt att stanna vid ett långt dike där i princip varenda meter var full av brännässlor? Jag mindes förra årets brännässlekyssar i rumpan och irrade runt efter ett vettigt ställe att sätta mig på. Hittade till slut en liten sektion med blåklint där jag dök ner och lättade på trycket.

Efter Ödeshög blev vi mer uppsplittrade och jag och de andra sub10:orna från klubben stretade på i slättvinden. Jag kände mig trött. Alltså sömning typ, och lyckades inte tagga till eller hjälpa till och dra. Förmodligen körde jag lite mer än nödvändigt slut på mig då det stundtals blev rätt ryckigt i leden. Jag mådde illa, kunde inte äta och dricka ordentligt och insåg att det inte skulle funka hela vägen. Riktigt pissigt kändes det faktiskt, rent fysiskt. Men eftersom vi startade nästan sist bland de vanliga klungorna, innan snabbklungorna som ju startar senare på förmiddagen, fanns det inte så många andra grupper att haka på, så jag försökte hålla ut så länge det gick. "Till Gränna", tänkte jag först. Sedan: "Till Jönköping." Och så slutligen: "Till Fagerhult." I Fagerhult gick vi in i depån och jag meddelade de andra att jag skulle ta ett längre stopp (15 minuter blev det) och att de skulle köra utan mig.

Men sedan - o lycka! När jag skulle iväg såg jag ett gäng på kanske 20 personer från Fredrikshof som precis skulle iväg. Jag visste att de brukar köra disciplinerat och bra, så när jag hörde att de var på väg att ge sig av skyndade jag mig upp på vägen och la mig i svansen. Det visade sig vara ett sub9.30-gäng som hade startat en kvart senare än jag. De körde alltså rätt så snabbt, ändå gick det hur bra som helst att ligga där bak och mala. Javisst, jag hade rätt ont i knän och rumpa ett tag. Det gick rykten om en snabb kissepaus, men den röstades tydligen ner, så jag stannade inte någon mer gång på hela rundan. Hade jag fått för stockholmarna hade jag absolut klarat att gå runt i belgisk kedja, men det var grindvakt som gällde och jag fick snällt ligga där bak och vara trevlig. Det är fascinerande hur det funkar, detta med vad man orkar och inte orkar. Jag hade aldrig fixat att vara med och dra i vårt lilla gäng fram till Fagerhult, men i en stor klunga med jämn körning hade jag klarat belgisk i hög fart, dock inte att ligga kvar några längre stunder där framme. Fredrikshof:arna rullade i mål på 9.15 vilket innebar att jag gick in på 9.30. Jag var nöjd med min tid, min körning efter omständigheterna och att jag inte var helt slutkörd när jag kom fram till Motala. Men jag blev väldigt GLAD och STOLT när vi rullade ner mot vattnet och målgången, det måste medges. Det ÄR härligt att klara något stort, att slutföra något.

Nästa stora att klara och slutföra är fortfarande under planering. Men om allt klaffar och det inte blir totalgrisigt väder blir det långfärd tillsammans med en vän från Stockholm till Örnsköldsvik senare i sommar, men det får vi ta i ett senare inlägg.

Och så lite häng med bästa gänget i parken efteråt.

Inför VR

Jag är SÅ redo för Vätternrundan! Våren har varit grymt intensiv, på olika sätt – och innehållsrik. Jag har cyklat i Belgien och i Frankrike, bestigit Mont Ventoux (makalöst! fantastiskt! underbart!) och kört min första brevet på 20 mil hemma i Skåne.

Laddat för Vätternrundan har jag dock inte gjort, varken fysiskt eller mentalt. De senaste veckorna har jag knappt tränat (alls!) och mentalt har jag varit upptagen med annat. I veckan som varit övertog jag dotterns förkylning. Det halsonda är borta nu, men jag hostar fortfarande en del. 

Det är ändå häftigt att känna hur ens perspektiv kan ändras och anpassas. Älskar hur töjbar och kreativ hjärnan är ändå. Det finns alltid ett perspektiv som är det bästa, och när man hittar det måste man vara nöjd med det, även om det är ett annat än det man hade tänkt sig från början.

Några vänner på väg mot Mont Ventoux tidigare i vår.

Min första VR för två år sedan var fantastisk. Då visste jag inte alls vad jag hade att vänta mig. Hur jobbigt skulle det bli? Hur långt är egentligen 30 mil? Mitt mål var att hänga på sub10:orna ner till Jönköping och sedan klara mig bäst jag kunde. Jag körde i mål på strax över 9 timmar och var paff över bedriften i flera månader. Året därpå hade jag inte tränat riktigt lika mycket, men trodde sub10 kunde bli lagom. Det blev det. Det jag var stolt över den gången var att jag inte hoppade över en enda förning utan gick runt i kedjan hela vägen. Till skillnad från året innan hade jag också en hel del krafter klar när jag gick i mål.

I år då? Jag har inte riktigt "hunnit" att ladda. Kanske känner jag också att jag redan har årets stora bedrift, Mont Ventoux, bakom mig, vilket gett mig ett lite mer avslappnat förhållande till VR. Det är möjligt att jag orkar vara kvar i vårt sub10-gäng hela vägen, men i så fall krävs att jag drabbas av ett stort adrenalinpåslag och att allt funkar perfekt med energi-intag under färden. Det kan också bli så att jag släpper, och då kommer jag nog ta mig tid att gå in i depåer, tjöta med folk och ha det bra.

Däremot har de senaste dagarna följande känsla/perspektiv tacksamt infunnit sig: ”Åh vad jag längtar ut på vägen!” Nej, jag är inte i nån vidare fysisk form för VR, men jag är SÅ redo att köra! För det är ju alltid härligt att cykla. Sedan i går är jag på semester, de senaste veckornas intensiva race är mer eller mindre över, och det kommer att kännas underbart att ÄNTLIGEN få vara till vägs igen. Som en välbehövlig ventil för den senaste tidens ansamlade frustrationer av olika slag. Jag släpper ut det längs vägen och ser fram emot en skön urladdning.

Och visst har det hänt något med en som cyklist när man känner att man kan köra 30 mil bara som en skön långrunda. Att om man inte hetsar mot en visst tid, då är det ju bara att trampa – och njuta av vägen och friheten på sin älskade hoj.

Så, i morgon klockan 05.32 startar jag med startnummer 24144. Precis som de senaste två åren har jag som mål att:

-       inte klaga en enda gång på hela rundan

-       njuta av rundan och av att det är så härligt att cykla

-       oavsett tid känna mig mycket nöjd med mig själv när jag går i mål

Lycka till, alla ni andra som kör!