VR 2014

Är det inte lite för stort? Lite för dyrt? Rätt farligt? Och lite för mainstream för att räknas som ett riktigt äventyr? Jag anmälde mig till VR 2014 för att VR 2013 (min första) var så euforisk på alla sätt, att jag tänkte att om jag inte gör om det direkt kommer jag aldrig att vilja göra om det, för att inte förstöra minnet från jungfrufärden.




Svårt att tänka sig att man ska CYKLA runt den där sjön...

I år hade jag dock svårt att tagga till ordentligt. Jag hade ju redan gjort rundan en gång. Dessutom visste jag att jag saknade en del mjölksyraträning och aldrig skulle kunna slå förra årets tid på 9.10. Dividerade mycket med mig själv om vilket fokus jag skulle ha, eftersom det inte var aktuellt att sikta på tidsrekord. Gick det att hitta någon annan motivation? Svaret på den frågan visade sig vara "ja", men det dröjde faktiskt till en bit in på rundan innan den infann sig. Men sedan växte den stadigt under hela loppet. Det blev bara roligare och roligare att cykla helt enkelt!

Jag startade kl. 05.32 med ca 12 cyklister från Klubben Cyklistens sub10-grupp. Det var fantastiskt vackert att susa fram i morgonsolen de första tio milen ner till Jönköping. Snabbt gick det också, med vinden i ryggen och ibland lite kantvind. Vi snittade stadigt 35 km/h. Men sen kom väggen. Så fort vi svängde höger i Huskvarna och närmade oss Rosenlund tog det stopp. Det. Blåste. Motvind. Milt uttryckt. Och vi insåg att kommande 15 mil skulle kännas ganska annorlunda än de tio första. Efter Jönköping börjar ju backarna också, men de brukar jag iofs trivas rätt bra i. I Kortebobacken visslade jag "I sommarens soliga dagar" för att muntra upp mig själv och eventuellt mina medcyklister. En okänd cyklist som låg bredvid visslade med ett par toner. "På färdens besvär ingen klagar" for sedan ofta genom huvudet på mig under resten av rundan. Det var ju ett av mina mål - att inte klaga en enda gång på hela rundan - och det gjorde jag inte heller.




Några kvällsstartare gör sig redo.
Känslan av koncentration, magfjärilar och förväntan

På västgötasidan kommer en ganska lång sträcka på kanske sex-sju mil som är ganska enahanda. Om jag någon gång hade en liten dipp under rundan så var det här. Mentalt, eftersom jag tappade känslan av äventyr och tänkte att det kändes som en vanlig lördagsrunda. Fysiskt hade jag också min enda dipp någonstans runt 20 mil. Mina gel med koffein hjälpte till att forsla mig vidare.

När det var fyra-fem mil kvar såg vi plötsligt en lång kö av cyklister som gick! En olycka och vägarbete i kombination förstod jag det som. Vi fick snällt hoppa av och leda cyklarna i några hundra meter. Efter att bara ha malt på i 25 mil utan några markanta pulstoppar kände jag mig plötsligt supertaggad att pressa på lite hårdare mot slutet. Visste att jag inte skulle komma under tio timmar (blåst, lite oorganiserade depåstopp samt den påtvingade promenaden åt upp lite för mycket tid), men jag ville ändå känna att jag inte hade latat mig in i mål. Och detta var verkligen en glad överraskning som lever kvar i kropp och tanke: att jag inte kroknade på hela rundan, trots att jag inte hoppade över en enda förning. Att jag kände mig stark på slutet och visste att jag hade mer att ge. Så. När vi kommit igenom trafikstockningen satte jag och en klubbkompis av i ett eget litet partempo en bit. Efter en stund släppte han, och jag cyklade de sista fyra milen solo. En härlig känsla att få lägga sig i bocken och kräma på där på slutet, med vinden i ryggen dessutom. Jag susade förbi en hel massa folk och det är förstås en kick. Två mil från målet anslöt jag mig till ett danskt gäng som släppte in mig i sin klunga. Hade kunnat köra hårdare, men det kändes bra att gå i mål tillsammans med de tystlåtna danskarna. 10.16 blev tiden. Krafter kvar och humöret på topp. Jag är SÅ nöjd med rundan!


Parkhäng med fina vänner efteråt. Lättölen kändes för stark
efter 30 cykelmil, så jag hällde ut den...

I målfållan stod mina underbara vänner Adrian och Esther och deras barn och väntade, utrustade med stora heja-plakat and everything! Jag visste inte om de skulle vara där, men tänkte att kanske, kanske... Väldigt glatt! Det var förstås också härligt att träffa de andra tio Skåne-cyklisterna som jag delade hus med på kvällen. Sill, potatis, jordgubbar och mängder med berättelser från dagens bravader.

Några ögonblicksminnen:
- Min goa mamma som stod och hejade vid Statoil-macken nedanför Kortebobacken. "Mamma, mamma" ropade jag från klungan. "Heja, heja" ropade hon tillbaka och vinkade så glatt.
- Brännässlorna i rumpan vid en av kisspauserna (lyxiga TRE kisspauser i år, jämfört med en förra året).
- Vinka och heja på Niklas som cyklade om mig strax före Fagerhult - en vän på vägen!
- Känslan när man tappar den dyrbara bananhalvan man norpat med sig från depåstoppet. Åh nej...
- Folk som stod och hejade längst upp backen i Medevi. "Bra jobbat!" "Nu är det inte långt kvar!" Blev helt oväntat lite gråtmild där på backkrönet.
- Det sista pipet längs vattnet i Motala som talade om att jag var i mål och att jag nu kunde glida fram resten av rakan mot målområdet. Jag klarade det - igen! Tjoho!

Nästa år då? Hmm... Kan absolut tänka mig att åtminstone försöka på sub9. Och så funderar jag på om jag redan nu i sommar skulle försöka mig på att cykla runt Vättern på egen hand. Bara för att. Vägen kan jag ju. Lovar att det blir en blogg om det i så fall! :)

Medal winning girls!
(Minivättern och VR)