Att cykla i åska – jag prövar något nytt

Luften var klar och mild. Bleka, vänliga solstrålar letade sig ner mellan träden och till och med björkbladen satt gula och stilla på sina grenar och vittnade om en näst intill vindfri oktoberdag. Det var vackert. I morse.

Måndag morgonpromenad.

I går var det annorlunda. Min vän Anna svarade i ett oförsiktigt ögonblick ja på spontanfrågan om att hänga med ut på en cykeltur på eftermiddagen. Hon hade inga cykelgrejer – eller cykel för den delen – med sig, men vi rotade fram dubbla uppsättningar ur cykelgarderoben här hemma samt pumpade, smorde och talade vänligt till min Columbus Cadiz. Lite spaghetti och kyckling på det så var vi redo! Vi visste att det skulle bli en regnig tur, för det duggade redan när vi gav oss av, men "det är ju bara skönt", bedyrade vi oss själva och varandra. "Det blir ju mer syre i luften när det regnar." "Det är friskt och skönt." "Det rensar tankarna." Må så vara. Och det var faktiskt skönt i början. Blött förstås, men inte så kallt. Mycket syre i luften. Det var först när vi låg på den långa raksträckan parallellt med väg 11 ut mot Dalby som jag tänkte att vi kanske hade tagit oss lite väl mycket vatten både över huvudet och under däcken.

Framme i Skrylle.
Kall, lättad och blöt - i den ordningen!

Tanken var att vi skulle cykla till Skryllegården som är en av checkpunkterna i Höstutmaningen (4 av 8 punkter uppnådda hittills för min del, men jag har två veckor till på mig att fullföra) och sedan mer eller mindre samma väg tillbaka igen. Men strax före Dalby började det åska, riktigt kraftigt dessutom. Inte brukar det väl åska i oktober, eller...? Ingen av oss är särskilt åskrädd, men 

jag måste säga att smällarna och blixtarna var rätt så respektingivande emellanåt. Blixtarna bländade och vi måste ha färdats i ungefär samma takt som åskvädret för det låg rakt ovanför huvudet på oss en bra bit med bara någon sekund mellan blixt och smäll. En riktig nära-naturen-upplevelse.

Jag minns att det någonstans längs vägen infann sig ett litet ögonblick när jag liksom fick syn på hela situationen utifrån – som ett objektiv som zoomade ut och visade mig hur häftigt detta faktiskt var. Här cyklade vi genom ett vackert naturreservat omgivna av en tunnel av gula träd, åskan blixtrade och smällde, regnet stod som spön i backen, vi var blöta och kalla inpå bara skinnet – men vi levde och vi cyklade och vi var vänner och det var fantastiskt! Och det var mycket syre i luften. Dock ska i ärlighetens namn sägas att denna lilla epifani var ganska kortlivad. Mot slutet var jag mest medveten om att det var väldigt blött och kallt. Vi stannade för att försöka kolla kartan. Inte helt lätt med blöta, stela fingrar instuckna i plastpåsen där telefonen låg. Men vi var på rätt väg, vilket INTE är särskilt givet när det är jag som leder tåget, och efter bara ett par kilometer var vi framme i Skrylle. Och där inträffade något fantastiskt: caféet var fortfarande öppet OCH de hade en brasa tänd OCH de lät oss handla te på krita. Fick reda på att blixten precis hade slagit ner där ute i Skrylle, två gånger. Vi satte oss tillrätta så nära elden vi kunde, halade upp chokladen ur ryggfickan och njöt av stunden. Utan att skämmas det minsta ringde vi efter assistans och blev upplockade med bil av hjältemannen och hans två små vapendragare. Att all denna dramatik rymdes på ynka 2,8 mil är svårt att förstå. Upplevelsemässigt och energimässigt kändes det mer som 15 mil, utan att överdriva faktiskt. Antar att man blir rätt så medtagen av att bli så där riktigt nedkyld. Men vad gör det när slutet blev så oväntat njutbart? This is life on a bike!

Slutet gott.