Sista backen i motljus

Nyss hemkommen från en skön och faktiskt bara punktvis jobbig backerunda med klubbens sub9-gäng. Vi skulle köra lugnt mellan backarna och hårt i backarna var det sagt – men pigga, glada och cykelsugna ben är som bekant mycket svåra att tämja, och på väg mot första backen (Vinninge) liknade det snarare tempodistans än "lugnt mellan backarna". Efter några felkörningar och borttappade cyklister som fick hämtas eller väntas in blev det lite mer ordning i leden och vi trampade på lugnt och sansat mellan backarna och körde sedan hårt när det väl gällde.

           Just backkörning är ett moment där jag faktiskt utan större problem hänger med snabbgruppen i klubben. Jag hakar i och för sig på rätt så ofta annars också, men då handlar det för min del mest om "öppen mun"-cykling (som min vän Helena säger) och att till varje pris igla sig fast vid hjulet framför. Är aldrig helt säker på att jag kommer att fixa det, vilket är en del av tjusningen. Att det däremot funkar bra i backarna har absolut mer med min ringa vikt än med råstyrka att göra, men det är ändå kul förstås!

Kvällen bjöd på helt perfekt cykelväder. Nu ska sägas att min familj påstår att jag nästan alltid utbrister att det är perfekt cykelväder, så fort jag stöter på ett väder överhuvudtaget, men i kväll var det verkligen underbart, med mild septembersol och lagom mycket vind. Sa till Robban som cyklade bredvid mig att om man hade sett oss på håll nu – stor klunga, fina klubbkläder, september, kvällssol, jättevackert... ja, ni fattar – då hade man ju bara så gärna velat vara en del av det gänget, just där och då. Och nu var vi en del av det gänget! Njuta, njuta, njuta! 

Nya vänner på sin första tur i kväll.

Vi klämde ett antal backar och avslutade med Kärrstorpsbacken. Solen höll på att gå ner vid toppen av backen och det såg ut som om vi skulle cykla rakt in i ett eldklot. "Sista backen i motljus", som Martin sa innan vi spurtade loss, vilket lät lite poetiskt och snudd på vemodigt där på sluttampen. Naturromantik di bicicletta.

Nu skulle jag såklart ha haft ett foto på allt detta vackra, men tyvärr var min mobil full. En bild måste förstås finnas med i varje post, så det fick bli en på de här nya vännerna som hängde med på sin första tur i dag – och som dessutom fick äran att trampa mig över 400-milsstrecket för säsongen.