Besvikelse blev bästa backbragden

...eller ja, "bragd" är kanske att ta i, men vem kan låta bli en fin alliteration i rubriken när den bara infinner sig så där? Inte jag … it's stronger than me.

Mysiga Vinningebacken.

Så här var det i alla fall. Undantaget ett trevligt besök på CykelCity i Lund hade jag hela dagen suttit stilla framför datorn och knattrat på mina översättningar. Både kropp och tanke var mer än laddade för en skön lagtempo-urladdning med klubben på kvällen. Hade verkligen sett fram emot det, så när det visade sig att osynkade scheman gjorde att det inte funkade blev jag först rätt besviken. Så fort det stod klart att jag skulle hinna med en egen liten tur på seneftermiddagen visste jag dock precis var jag skulle göra av besvikelsen – den skulle kanaliseras som en smäck rakt in i Vinningebacken, 20 gånger! En oskyldig liten statusuppdatering på Facebook från en klubbkompis – "bra träning igår 20 ggr i vinninge" – hade nämligen satt griller i huvudet på mig. Jag kanske skulle fixa 20 varv jag också? Tror jag hade kört 10 som max tidigare.

Vinningebacken är en mysig liten backe med en genomsnittlig lutning på 4,2%. Strava-segmentet för backen är 0,5 km, men då har man nog inte mätt ända nerifrån grusvägen, dit man ju ska köra för att vända. Största delen av backen är omgiven av ganska höga vallar, och när det blåser ordentligt får man vara försiktig precis när man kommer ut ur vallarna, annars förflyttas man lätt någon meter i sidled, antingen ut i vägbanan eller ut på vägrenen. 

Utmanarna.

Jag började beta av varv efter varv. Skön kvällssol, inte mycket vind. När man kör så många gånger blir man nästan tvungen att variera sig lite för att det inte ska bli för... enahanda. Försökte ha som målsättning att t.ex. hålla samma kadens hela backen, aldrig halka under 20 km/h, stå upp ett helt varv, inte växla ner förrän jag kört förbi den lilla avtagsvägen till höger, köra några (läs något) varv bara på stora klingan. Det går att variera sig i det oändliga, men efter ett tag blev jag nog lite lat. Körde lugnt och sansat upp i jämn fart, utan att låta pulsen stiga alltför mycket. Men så på 13:e varvet fick jag äntligen sällskap. Två cyklister från Staffanstorps CK kom och började mata varv de också. Intressant att notera att det genast rann till lite extra spänst i benen. Tack för det, Jonatan och Olof!

Exprimenterade lite med sittställning när jag rullade ner. Topphastighet när jag hade händerna vid bromsreglagen och satt i normalt hopkrupen ställning var 39,8 km/h. När jag däremot låg i bocken, med knäna mot överröret, armbågarna in och huvudet i princip nere i asfalten kom jag som mest upp i 44,1 km/h. Detta utan att trampa, alltså, för att kunna jämföra. Nu är detta ju inga enorma hastigheter i sig, men man får tänka på att jag och cykeln i bästa fall väger 60 kg tillsammans, förmodligen mindre. Intressant att sittställningen åstadkom en fartökning på 11% i alla fall. Antar att det blir ännu mer om man trampar också (lite osäker på matten här).

Det är viktigt att värma upp
ordentligt först.

Tyvärr tog tidsfristen slut innan benen gjorde det. 16 varv fick jag ihop innan jag var tvungen att pinna hemåt igen. Nöjd i alla fall. Kanske var det den förstklassiga uppvärmningen innan jag stack iväg som gjorde kvällen.