Fyrtiofem graders lutning, inga bromsar och stundtals rätt trångt – första gången i velodrom var en grym adrenalinkick!
Jag var i München förra helgen för kickoff med tretton andra Rapha Ambassadors. En fantastiskt inspirerande helg – det här kommer att bli ett roligt cykelår! På lördagen skulle vi egentligen kört en långtur ute, men eftersom väderprognosen hotade med nederbörd, stark vind och många minusgrader ändrades planerna och vi åkte i stället till närliggande Augsburg för att tillbringa några timmar i velodromen där. Velodromen var halvt utomhus kan man säga, helt oisolerad i alla fall, så vi fick bylta på oss ordentligt i minusgraderna.
 |
Innan vi började cykla var vi tvungna att gå upp längst upp för att få en
känsla av hur brant det egentligen var...
|
 |
...och det var verkligen brant - 45 grader som mest och vi fick hålla hårt i räcket
för att inte trilla ner. Vilket sug! |
Det fanns målade linjer på golvet och det var förstås viktigt att man höll sin linje, så att man inte blev påkörd eller körde på någon annan. Ville man stanna fick man kolla så att det var fritt bakåt, ge tecken att man var på väg neråt och sedan sakta in. Cyklarna var fixed gear, så "bromsa" kunde man bara göra genom att hålla emot lite lätt på pedalerna, men i alla fall jag behövde många meter på mig för att stanna helt och hållet. Premiär även på fixie för mig, så skarp inlärningskurva även där.
 |
| Man kan nästan se adrenalinet pysa ut ur ögonen... |
Jag tyckte det skulle bli helkul att testa velodrom och var glad och förväntansfull hela vägen dit. Ända tills jag satte mig på cykeln faktiskt. Jag tycker nog att jag för det mesta är mer modig än mesig, men här tog det faktiskt ett tag innan jag vågade släppa loss. Alla sinnen var plötsligt på helspänn och det blev ett enormt adrenalinpåslag när jag började cykla, kände lutningen och centrifugalkraften och samtidigt insåg att jag inte hur som helst kunde sakta in eftersom jag då (1) skulle "trilla ner" i kurvorna, (2) kunde bli påkörd bakifrån och (3) inte hade några bromsar.
Det läskigaste var när jag kom ifatt någon som körde långsammare än jag. Då var jag snabbt tvungen att avgöra om jag själv körde så pass långsamt att jag skulle hinna sakta ner och lägga mig bakom personen, eller om jag i stället måste välja att köra om. Omkörningarna skedde såklart "uppåt" i banan, så valde jag detta alternativ måste jag vara säker på att jag hade tillräckligt mycket fart för att klara en brantare lutning – och tillräckligt mycket kraft för att hålla kvar den positionen. Till skillnad från när man kör ute märktes det direkt när man missade att lägga kraft även i ett enstaka varvtag. Bra kadens- och rundtrampsträning antar jag.
