Hösttecken

Det är bara att konstatera att senhösten verkligen är här. Inga episka solnedgångsrundor att förvandla till drömmande, poetiska blogginlägg, bara några krassa konstateranden:

- första innepasset på klubben i torsdags, tröskelintervaller 2 x 20 (+ 5) – check

- vintercykeln redo med skärmar på – check

Tomten, jag vill ha ett riktigt hjul...

Fast vintercykeln är lite kul förstås. Det är min gamla racer, en Columbus Cadiz, som jag har gjort i ordning och snajsat till lite grann. De gamla hjulen höll totalt på att braka ihop – nedslitna fälgar och nav som sjöng på sista versen, så jag visste att jag behövde nya om jag skulle köra den i vinter. Surfade runt hur länge som helst, men fastnade till slut för ett par Campagnolo Khamsin. Campa känns tryggt och bra. Och vilsamt vackert för ögat. Gabor på DeGaVi i Lund fixade ny kedja, nytt vevlager och lite annat. Och så skärmar förstås, så nu ska jag förhoppningsvis slippa kommentarer från blöta, bakomliggande klubbkompisar framöver. Och de ska förstås slippa bli blöta.

Winter baby.

Jag hämtade cykeln i går och tog mig en pyttetur i dag precis innan det började skymma. Och DET var faktiskt vackert och lite poetiskt när jag tänker efter. Nollgradigt, klart och krispigt i luften. Himlen var isblå precis där den nuddade åkern, ett tunt streck som sedan övergick i rosa, som i sin tur lämnade över till ett klart himlavalv där en och annan stjärna redan hade börjat blinka. Andedräkten som en svag dimma omkring mig. Jag tycker om väder. Man kan aldrig tröttna på cykling, för ingen tur är den andra lik, inte om man lever sig in i vädret, tar in det både fysiskt och visuellt. I alla fall kändes det superbra med de nya hjulen. Kul att det kan göra sån skillnad. 

Så nu blir det till att trampa runt några kilo extra på vägarna. Bra träning förstås. Och det har INTE känts bra att köra med Merckx:en de senaste veckorna. Förra lördagen plöjde vi över djupa spår av lera som korsade vägen 4-5 gånger. Och så är det allmänt blött och skräpigt och man riktigt hör hur det knastrar runt drev och kassett. Hu! Får vara noga med att tvätta cykeln ordentligt efteråt. Och där har vi förstås ytterligare några krassa, inte så poetiska, hösttecken: Muc-Off, Yes diskmedel, galltvål, tandkräm och babyservetter!

En väl tvättad cykel skänker en inre tillfredsställelse
 och är den grund på vilken samhället vilar.

Rapha in the morning

Det här blogginlägget skulle kunna handla om ett klädmärke. Det skulle också kunna handla om ett riktigt coolt, nätbaserat cykelforum. Eller också om en kul runda med en ny cykelvän kl. 07.15 en oktobermorgon. Eller så bakar jag bara ihop alltihop – för det var faktiskt så det var.

Som små karameller...

Så här. Jag brukar inte bry mig så mycket om märken och så. Handlar de flesta av mina kläder på second hand. Gillar inte att gå i affärer överhuvudtaget. Men. Rapha. There's no way round it – jag har fallit pladask. Kvaliteten är outstanding, förstås, liksom servicen. I födelsedagspresent av min man fick jag deras Classic Jersey, den röda med tillhörande armvärmare som ser ut som små karameller. Mmmm... Tyvärr var den ett nummer för stor, så jag mailade och frågade om bytet. Personen jag mailade med (som hade ett helt fantastiskt irländskt namn, så fantastiskt att jag fortfarande inte vet om det var en man eller en kvinna) var oerhört vänlig och tillmötesgående och skrev bl.a. att de, eftersom det rörde sig om en present, "would be happy to arrange for DHL to collect the jersey from you at our expense". Komma och hämta den hemma vid mitt hus, alltså! Det ÄR ändå något särskilt med riktigt bra kvalitet och riktigt bra service, så där så man känner att de går flera steg längre än de alls hade behövt.

Över Risbodammen vid Drottningtorp-Krabberyd

Kunde inte låta bli att skriva en rad om detta på "mitt" cykelforum Cyklande Tjejer (värt ett eget blogginlägg framöver). Genast stämde en annan medlem in i lovkören över Rapha, varpå vi konstaterade att jag skulle besöka hennes stad under den kommande veckan. Och då var det ju nästan givet att stämma träff för en fintur tillsammans när jag väl var där! I förrgår rullade jag därför ner till Statoil-macken på Kortebovägen i Jönköping för att träffa Lena, som inte heller verkade se något underligt i att stråla samman med en vilt främmande människa klockan 07.15 en oktobertorsdag för att trampa drygt 400 höjdmeter i skönt snacktempo. Jönköpingsbackar, o how I love thee. Och Cyklande Tjejer – bästa, bästa forumet.

I Jönköping kommer man nästan ingenstans om man inte börjar med att först beta av ett par rejäla backar. Ingen uppvärmning, bara pang på. Vi började med Kortebobacken och fortsatte ut mot Bankeryd och Habo. Alla som har cyklat Vättern vet vilka backar jag menar. Så härligt och lite lagom galet – en toppentur! Och jag upphör inte att fascineras över hur otroligt lätt och naturligt det är att hitta gemenskap på vägarna när den gemensamma nämnaren är två hjul och ett bockat styre. Ja, och så det där märket då förstås. Kika gärna på någon av Raphas alla vackra kortfilmer, t.ex. Two Broad Arrows, som är en av mina favoriter.